Mentalhygien, Helen Bard och Magdalena Ståhle

Helen Bahrd är leg. sjuksköterska, leg. psykoterapeut och är verksam vid BUP, Primärvårdens ungdomsmottagning samt på privat mottagning i Östersund. Magdalena Ståhle är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och arbetar på BUP i Oskarshamn samt i privatpraktik.

Magdalena Ståhle och Helen Bard

Som om vi kunde tvätta vårt mentala tillstånd! Det finns nog något annat ord för fenomenet, men mentalhygien är kanske den benämning vi tycker är den mest träffande. Alla vi som arbetar inom branschen vet ju vikten av att sköta om oss själva, så egentligen kan artikeln tyckas vara överflödig. Vi menar ändå att det kan vara till nytta att lyfta frågan med jämna mellanrum.

Vi beskriver här våra tankar om hur motsägelsefullt vårt yrke är när det gäller att ta hand om och fylla på oss själva som psykoterapeuter. Under psykoterapeututbildningen valde vi mentalhygien som tema för ett seminarium vi ledde. Då var vi påtagligt nära smärtgränsen med arbete, handledning, utbildning, familj osv. Vi grep tag i ämnet med stor iver. Nu arbetar vi båda för fullt och vill igen ta upp temat och skriva några sammanfattande rader om vikten av att ta hand om sig själv, speciellt i yrket som psykoterapeut.

Varför arbetar jag som psykoterapeut?

Det finns olika anledningar till att vi arbetar med människor och i vårt yrke är det viktigt att ställa sig frågan: Vilka personliga skäl ligger till grund för mitt yrkesval? Det är en högst personlig fråga som är viktig att reflektera över – själv, i samtal med någon nära vän och i den egna terapin. Här följer några författares tankar om vårt yrke och vad vi ställs inför.

Patricia Tudor Sandahl (1990) tar upp ämnet i sin bok Det omöjliga yrket. Ett ofta förekommande motiv är ett omedvetet hopp att genom sina patientkontakter kunna lösa sina egna problem. Istället för att gå till botten med de egna problemen blir man terapeut åt andra. Det är berikande att ha ett jobb där man kan använda sig av sig själv, men farligt om man blir terapeut i hopp om att man därmed ska finna sig själv. Vilka är vi då som blir terapeuter?
Tudor Sandahl citerar en forskningsrapport (Guy, 1987) som visar att psykoterapeuter är personer som tidigt lärt sig ta ansvar. Ett tidigt påtvingat ansvar som man inte är mogen att axla. Modern beskrivs som centralfigur, antingen genom sin dominans eller behövande skörhet. Terapeuten lär som barn ofta ha varit sin mammas bundsförvant och därmed delaktig i en tidig och påtvingad intimitet, som kommit att innebära ett för stort ansvarstagande. Fadern tilldelas en perifer roll. I konflikter mellan föräldrarna förväntas barnet fungera som en medlare och utgöra en buffert mellan dem. Sådana barn riskerar att bli ”parent children”, föräldrar till sina egna föräldrar. Tudor Sandahl citerar Alice Miller (1980), som menar att ett barn utrustat med sensibilitet och inlevelseförmåga, egenskaper som sägs känneteckna en terapeut, är predestinerat att begagnas och kanske till och med missbrukas av narcissistiska föräldrar.

Vi menar att våra tidiga erfarenheter och deras specifika utformning i lika höga grad som vår teoretiska utbildning utgör grunden för vår begåvning. Det gör oss skickliga i utövandet av vårt yrke.

Nr 15. 2006 sid. 141–146

Mentalhygien

Helen Bard och Magdalena Ståhle

Varför arbetar jag som psykoterapeut?

2011-10-29