Att arbeta med föräldrar med svåra personlighetsstörningar

Nr 3. 2000 sid. 55–61

Intervju med Ingrid Hedlén

Förstasidan

Ingrid Hedlén är leg. psykolog och leg. psykoterapeut med terapiutbildning såväl i barn- och ungdomspsykoterapi som individualpsykoterapi med vuxna. Hon har under många år arbetat inom PBU i Stockholms Läns Landsting men är sedan flera år privatpraktiserande psykoterapeut och handledare med många uppdrag runt om i landet. Ingrid Hedlén har också varit engagerad i den statliga terapiutbildningen allt sedan den startade samt som lärare och handledare vid Ericastiftelsen.
Intresset för föräldraarbete har Ingrid dels genom sina dubbla terapeutkompetenser, dels från sitt arbete i forskningsprojektet vid psykiatriska kliniken, Karolinska sjukhuset i Stockholm, kring "Självmordsnära kvinnor med svåra personlighetsstörningar".

Vad är svåra personlighetsstörningar?

Många av de föräldrar som numera kommer i kontakt med BUP- och PBU- verksamheter har ofta svåra personlighetsstörningar vilket leder till att de traditionella behandlingsmetoderna som används inom barnpsykiatrin inte är tillämpliga. Våra samtalsmetoder, numera oftast med ett korttidsfokus, leder till att kontakten avbryts. Många föräldrar har svårt att i praktiken omsätta det som diskuterats vid föräldrasamtalen. Har denna grupp av föräldra–barnkonstellation vuxit på senare år? Ingrid menar att hon inte funnit belägg för detta, men de återfinns numera allt oftare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Tidigare arbetade socialförvaltningar med verksamheter som hemma–hos terapi, behandlingsinstitutioner och liknande med de vardagssituationer som föräldrar och barn befann sig i. Numera läggs familjerna ibland in under några få veckor på en familjeavdelning inom den psykiatriska verksamheten. Var finns socialförvaltningarnas arbetsmetoder för dessa familjer? Ingrids erfarenheter från handledningar runt om i landet är att familjerna uppmanas söka BUP/PBU med begränsat resultat.

Ingrid pekar på de kriminella unga som man läser om i dagspressen. Där framgår att de haft PBU/BUP-kontakter i yngre år, men där det inbyggda hatet hos barnet och oförmågan hos föräldern att se betydelsen av sin roll som fostrare kan ha lett till att behandlingen inte burit frukt. Det finns en okunskap, kanske också ovilja, i samhället att se allvaret i dessa personlighetsstörningar som inte kan avhjälpas med några få samtal. ...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster