|
Förstasidan
Tidigare nummer
Kommande nummer
Efterbeställning
Manusregler
Redaktionen
Kontaktpersoner
Sök
|
| Kerstin Hennerdal är leg. läkare med specialistkompetens inom
neurologi, vuxenpsykiatri och barn- och ungdomspsykiatri samt leg.
psykoterapeut, utbildad vid Ericastiftelsen. Hon arbetar på
BUP-mottagningen i Hallsberg. Artikeln bygger på hennes uppsats från
psykoterapeututbildningen om beröringens psykiska betydelse och inleds
med två vinjetter från den kliniska vardagen. |
|
"Redan innan födelsen förs de små människovarelserna av
hudens sinnesintryck in i ett mycket rikt universum, som ehuru
fortfarande diffust väcker systemet varseblivning–medvetande, vilket
ligger till grund för en total och episodisk känsla av existens och
gör ett ursprungligt psykiskt rum möjligt." (Anzieu, 2000, s.49)
Sara är tre veckor gammal när jag hälsar på hemma hos familjen.
Mamma sitter i vardagsrummet och ammar Sara, som bökar lite med
bröstvårtan för att hitta ett bekvämt grepp. Hon är ivrig och man
hör hur hon blir andfådd när hon äter och hur mjölken kluckar ner i
magen. När hon ätit en stund blir Sara lugnare, och vilar ibland.
Mamma tittar på Sara som möter mammas blick. Mamma småpratar lugnt
till henne, medan hon lätt masserar Saras mage och ena fot.
Malin är en 9-årig flicka som går i terapi efter att ha utsatts för
sexuella övergrepp. Terapin är inne på sin tredje termin när vi
träffas efter tre veckors uppehåll.
Efter att ha spelat färdigt spelet hittar Malin en pensel. Hon
pratar om kramar och att hon brukar krama mamma och pappa när de inte
setts på länge. Jag frågar om hon gör så i skolan efter lov och om
hon vill göra så här, men det är bara för familjen. Jag känner
ganska intensivt att det ändå finns en sådan önskan. Hon frågar om
hon får måla mig. Sedan blir det en lång, fin stund när vi turas om
att måla varandras ansikten (med låtsasfärg, torr pensel). Först är
det bara sminkning på låtsas och sedan målar vi figurer på varandras
kinder. Jag bekräftar att hon är fin, och hon tycker att jag är fin.
Det är mycket ögonkontakt, mycket värme och det finns också mycket
av beröring med penseln som förlängning av oss själva. Mot slutet
vill Malin ha hundar på sina kinder. Jag målar hundar och säger efter
en stund "nu har vi nästan gjort som hundar, nosat på varandra
efter att inte ha setts på länge".
...
|
|
