Som en naturlig fortsättning på föregående nummer, Sinnenas rum – Psyke och Soma, kommer här ett tema som fokuserar på den livsviktiga anknytningen. Under
senare år har alltfler artiklar och böcker visat på att anknytningen och
samspelet påverkar oss människor och framförallt hur vår mänskliga hjärna
reagerar vid olika anknytningsmönster. Det är därför glädjande att vi fått så
många intressanta artiklar om ämnet till detta temanummer om anknytningen.
Susan Harts två böcker, som utkommit på svenska under 2008 och 2009, kan varmt
rekommenderas till läsning, speciellt de kapitel där hon visar på hur olika
terapeutiska tekniker inom psykodynamisk terapi riktar sig till olika delar av
vår mänskliga hjärna. Detta är kunskaper som borde ut i massmedia och till alla
som arbetar med människor i alla åldrar. Många terapeuter och behandlare känner
igen sig i de interventioner som beskrivs, men har sannolikt inte förknippat dem
med att vi aktivt adresserar olika delar i den mänskliga hjärnans struktur och
uppbyggnad.
Att anknytningen är livsviktig är numera vedertaget vid de flesta institutioner
som arbetar med barn och ungdomar. Men att våra gener uttrycker sig genom
samspelet med omgivningen är kanske inte lika välspridd kunskap, speciellt inom
barn- och ungdomspsykiatrin av idag, där neuropsykiatriskt diagnostiserande och
medicinering tar allt större plats. Den modell som sprids från SKL – Sveriges
kommuner och landsting – innebär att basnivån (för barn och ungdomar är detta
ofta BVC/BHV, primärvården, elevhälsan, ungdomsmottagningar) ska ta emot ”basen”
av psykiskt lidande. Psykiatrin ska utgöras av specialistinsatser. Tanken är
bra och går man 80 år bak i tiden så var det ju där allt började! Mer om detta
finns att läsa i Mellanrummet nr 11 Historik och Framtid. Under 1920-talet
startades flera försök till ”Rådgivningsbyråer”, bl.a. inom skolans regi och
inom barnavårdsnämnden, detta i Stockholm. Parallellt fanns
”observationsklinikerna” för de ”svåra fallen”. Detta utmynnade i att Stockholms
stads barnavårdsnämnd startade en verksamhet med en rådgivningsbyrå på mer
permanent basis 1933, medan ”psykiatrin” fanns på några av de större
barnsjukhusen. I Göteborg kom de diagnostiska utredningarna att ligga vid
sjukhusen och behandlingen byggdes upp genom en rådgivningsbyrå i skolans regi.
Genom ett lagförslag 1944 genomdrevs en expansion av ”den psykiska barna- och
ungdomsvården” till att omfatta alla län. Man hade då redan haft flera
försöksverksamheter i olika delar av landet.
I regeringens budgetproposition framgår det att man avser att satsa 900 miljoner
kronor per år mellan 2009-2011 på förbättringar inom psykiatrin. Ett område som
då ska prioriteras är barn- och ungdomspsykiatrin, där ekonomiskt stöd till
”första linjens” bedömnings- och behandlingsutbud ska beaktas. Det rör insatser
för barn och ungdomar med psykisk ohälsa inom barn- och skolhälsovården,
primärvård och ungdomsmottagningar, men behandlingsåtgärderna benämns dessvärre
fortfarande psykiatri. Väntetiderna till BUP är långa, och ”med hjälp av en
stärkt ´första linjens´ hälso- och sjukvård till barn och ungdom med psykiska
problem räknar man med att många som väntar ska kunna få hjälp tidigare än inom
specialistpsykiatrin” (Psykologtidningen, 1/09, s.9).
Begreppet ”den psykiska barna- och ungdomsvården” innefattade enligt
lagförslaget 1944, all typ av behandling, inte endast psykiatrisk vård, och
många BUP-mottagningar byggdes upp, som både hade inriktning på diagnostik och
behandling av grav psykiatrisk problematik och psykisk förebyggande hälsovård
samt behandling av psykisk ohälsa. Jag har tidigare i Mellanrummet skrivit om de
olika nivåerna för åtgärder: bevarande av psykisk hälsa – behandling av psykisk
ohälsa – behandling av psykisk sjukdom. I dag har BUP helt hamnat i det tredje
området i sin specialistfunktion, vilket också uttalas av SKL som ett syfte med
den behandlingsinriktningen.
En stilla fråga innefinner sig då genast. Om nu BUP-organisationerna runt om i
landet, ända sedan mitten av 1940-talet, fått ekonomisk ersättning för att
hantera och bemöta alla dessa områden, hur kan de då avsäga sig vissa
arbetsuppgifter utan att samtidigt ge ifrån sig viss ekonomisk utjämning för de
åtgärder man nu frånhänder sig? Visst behövs stora mängder slantar inom
psykiatrin. Men det är också så, att många som inte behöver
”specialistpsykiatri” nu söker sig till BUP, eftersom inget annat alternativ
ännu finns att tillgå på en mer rikstäckande nivå. Man kan bara önska att
politiker börja upptäcka glappet och aktivt tar tillvara den kunskap som rymdes
inom begreppet ”den psykiska barna- och ungdomsvården”.
Nu ska t.ex. skolpsykologer, på den s.k. basnivån, göra ”grundbedömningen” om
ett barn eller ungdom kan tänkas ha en neuropsykiatrisk diagnos, för att de
sedan ska kunna remitteras till BUP. Då tas även mycket tid från skolpsykologens
övriga arbete på basnivån. Några skolpsykologer har rapporterat att i deras
distrikt tar BUP inte emot familjer som själva kontaktar mottagningen – de ska
ju arbeta på specialistnivå. Skolans personal måste först ha gjort en
grundbedömning. Andra familjer, som inte har en neuropsykiatrisk diagnos att
”falla tillbaka på”, tas inte emot inom det BUP-distriktet. Resultatet blir att
”basnivån” måste lägga tid på utredningar, och den behandling som barnen nu
inte får på BUP kan inte heller erbjudas i skolan. Det närmar sig en
Kafka-värld, där hur man än försöker ta sig fram, så hamnar man på ruta ett
igen. Kort sagt kan man säga att den omstöpning som nu pågår kommer att ta tid
innan den ”sätter sig” på kommunal- och landstingsnivå. Under tiden ser vi
mängder av barn, ungdomar och föräldrar som förgäves ber om hjälp.
I all denna klagosång är det därför extra intressant med den litteratur som nu
strömmar fram och som visar på hur anknytningsmönster påverkar hjärnans
utveckling. Under våren 2010 utkommer Tor Wennerberg – som skrev i nr 20 om
Självets utveckling – med en bok om desorganiserad anknytning och hur den
mycket starkt påverkar framtida relationsmönster. Detta kan man nu visa, genom
många forskningsresultat som allt tydligare kan peka ut var i vår mänskliga
hjärna som dysfunktioner uppstår p.g.a. att en trygg anknytning inte kunnat
etableras. I detta nummer av Mellanrummet finns flera exempel på hur barn som
vuxit upp under dysfunktionella omständigheter tagit skada av detta, något som
påverkar hela deras person och fysiologiska jämvikt i kroppen.
Vad som kanske inte är lika känt är att även barn i de till synes mest
välfungerande familjer – mätt med yttre mått av välstånd – ändå kan utveckla
dysfunktionella anknytningsmönster. Barn som inte möts av att deras närmaste
omvårdnadspersoner kan tona in dem löper stor risk att utveckla ett
desorganiserat anknytningsbeteende. På sikt utvecklas dessa till mer etablerade
och fastlåsta mönster som det tar lång tid innan de fysiologiskt ändras.
Så, mitt i all omstrukturering inom psykiatrin och förlusten av det som tidigare
benämndes ”den psykiska barna- och ungdomsvården”, finns nu hopp. Hopp om att
man beaktar kunskaper om hur samspelet mellan föräldrar och barn bestämmer de
anknytningsmönster som barnet senare utvecklar. Här kommer den psykodynamiska
kunskapsarsenalen väl till användning. Våra kunskaper om utvecklingspsykologi
och avvikelser från den och framför allt, hur dessa avvikelser kan tänkas
uppstå, är här ovärderliga.
Eftersom Mellanrummet nu funnits i 10 år och utgivit sitt 20:e nummer så har
Mellanrummets Vänförening valt att fira detta med en gästföreläsning av barn-
och ungdomspsykiatern och psykoanalytikern Magnus Kihlbom, som tidigare bidragit
med många intressanta artiklar om länken psyke-soma i Mellanrummet. I
anslutning till föreläsningen ordnade Vänföreningen en fest för medlemmar i
Vänföreningen, kontaktmän, redaktionen och andra som bistår utgivandet av
Mellanrummet. Mer om detta finns att läsa på vår hemsida
www.enigma.se/mellanrummet.
Vi vill tacka Ericastiftelsen för generösa ekonomiska bidrag under året liksom
Celsingstiftelsen, som under flera år gett oss ett ovärderligt ekonomiskt stöd.
Britta Blomberg
ansvarig utgivare
Referenser
Ahlroos, M.
(2009). Regeringen satsar på barn- och ungdomspsykiatrin.
Psykologtidningen, 12, 9.
Hart, S. (2008).
Neuroaffektiv utvecklingspsykologi. Malmö: Gleerups
Utbildning AB.
Hart, S. (2009).
Anknytning och samhörighet. Malmö: Gleerups Utbildning
AB.
Wennerberg, T.
(2010 in press). Vi är våra relationer: Om anknytning, trauma
och dissociation. Stockholm: Natur och Kultur.
