Nr 6. 2002 sid. 3–4
|
Nr 6. 2002 sid. 3–4
|
|
|
Lika glädjande är det att se att Tidskriften Mellanrummet har så stor spridning i landet. Vi har nu många prenumeranter och beställningar av enstaka temanummer inkommer ständigt. Vi vill som tidigare framhålla att vi som arbetar med tidskriften gör det helt på ideell basis, något som nog märks såväl i stort som i smått. Vi är mycket tacksamma för synpunkter på tidskriften från våra läsare. Likaså tar vi gärna emot recensioner, information om utbildningar, presentationer av verksamheter och andra bidrag som berör området psykoterapi med barn, ungdomar och deras föräldrar. Vi efterlyser fler bidrag från skribenter runt om i landet och från våra grannländer. Det blir lätt en slagsida åt presentationer från storstadsområdena, men det beror på att vi tyvärr saknar tillräckligt många bidrag från andra delar av landet. En gång per år anordnar Mellanrummets Vänförening en temakväll tillsammans med Föreningen för Barn- och Ungdomspsykoterapeuter. Vid årets temakväll i april berättade Elisabeth Cleve mycket inspirerande om hur det är att skriva om patientmaterial. I Mellanrummet har hennes bok Från Kaos till Sammanhang tidigare recenserats. I höst utkommer hon med ytterligare en bok, som ger en inblick i vad som kan utspela sig i ett terapirum (se Litteraturtips). Vänföreningen anordnade också en monter för Mellanrummet på årets Psykoterapimässa i maj, något vi kommer att skriva mer om i nästa nummer av tidskriften. Vill Du läsa mer om Vänföreningen, så hittar Du ytterligare information på hemsidan. Där kan Du också prenumerera eller efterbeställa enstaka nummer av tidskriften: Under våren har en av våra käraste författare, Astrid Lindgren, gått ur tiden. Som så många andra framhållit finns hon dock kvar i tiden genom alla de upplevelser hon förmedlat genom sina böcker. Få har haft en sådan förmåga, att genom sitt berättande, trollbinda så många, både vuxna och barn. Många av de barn man möter i en psykoterapeutisk kontakt har brister i uppbyggnaden av ett inre liv, men de har, nästan alla, på ett eller annat sätt berörts och känt igen sig i någon av Astrid Lindgrens gestalter. Hon finns som en följeslagare i dem! Det har varit många minnesprogram om henne under våren. I ett av dessa uppmanades lyssnarna att ringa in och berätta om vilken figur i hennes böcker som betytt mest för dem. Mina tankar gick inte till Pippi, Emil eller de andra, utan till farfar i Bullerbybarnen. Som psykoterapeut har man ofta rollen att likt farfar luta sig bakåt, lyssna och iaktta fast man ibland upplever sig som både halvblind och som en med dåliga öron. Men farfar – och terapeuten – har en livskunskap som förmedlar att det han hör om barnens vedermödor kan man känna igen, tänka om och påvisa att på något outgrundligt sätt så löser sig det mesta. Men medan farfar nöjer sig med sitt håhåjaja, så får vi terapeuter en mer aktiv roll, där "håhåjaja-andet" innehåller många olika fenomen som på sikt hjälper barnet och föräldrarna till att bättre kunna möta livet. Något av detta har vi velat förmedla i de två temanumren om psykoterapi med barn.
Britta Blomberg Ansvarig utgivare
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
