Från femårsjubileet – 10 nummer

Se även: FESTEN och HYLLNINGAR

 

I samband med festligheterna höll ansvarige utgivaren Britta Blomberg följande tal

Varför kommer man på idén att ge ut en tidskrift? Ja, den frågan har jag ofta ställt mig under de senaste åren, men inte kommit på något bra svar!

Det hela började som en idé i mitt huvud då jag såg många intressanta och välskrivna uppsatser som kursdeltagare skrivit på Ericastiftelsens kursen (där jag arbetar) och som efter presentationen inte spreds vidare. Jag arbetade också mycket med undervisning och handledning på privat basis runt om i Sverige och hörde ibland hur någon kliniker i en landsända undrade över något fenomen. Ofta hade jag hört någon från en annan del av Sverige beskriva hur de arbetade med en liknande frågeställning. Så varför skulle det inte kunna finnas ett forum för att samordna sådana spörsmål?

Ja, varför startar man en tidskrift? Jag hade som sagt alla dessa kontakter och vetskapen om att mycket intressant fanns att tillgå, ibland t.o.m. färdigskrivet material.

Så vilka ska man få med på ett sådant vansinnesprojekt som en ny tidning? Enklast är ju alltid att prata med kursdeltagare som närmare sig sin sista termin på utbildningen. De är oftast engagerade, kunniga och med lusten att ha ett fortsatt nätverk. Så jag lade fram tanken för den kurs som jag då var kursledare för våren 1998. Två kom fram till mig efter en timme och berättade att de gärna ville vara med och starta en tidskrift. May Nilsson och Marie Hauge! Ganska snart kom Marie med förslaget att ta in en tonårsterapeut, Susanne Härnsten, och även Inger Lindberg kom att knytas till redaktionen. Eftersom jag hade många kontakter runt om i Sverige, så ville vi använda oss av dem så att tidskriften inte bara skulle bli en Stockholmsupplaga. Jag kontaktade Anders Wellsmo i Göteborg som, förutom att han arbetar med ungdomar, också är knuten till terapiutbildningen vid Göteborgs universitet. Bra kontaktnätspotential för att nå blivande terapeuter! Anders svarade snabbt ja till att var med i redaktionen!

Sen började det hela med tusen och en frågor. Hur skulle vi gå till väga? Hur skulle det hela tryckas och distribueras? Hur skulle ekonomin se ut? Hur skulle ett nummer var uppbyggt, vilken ”profil” skulle vi ha? Och vilket namn!!! Det blev en och annan sömnlös natt när jag undrade vad jag egentligen hade satt igång! Hur skulle det gå!?

Tidskriften hade en del namn på förslag – jag minns inte vilka – men ganska snart pratade vi om den som ett Mellanrum (”a potential space”) mellan olika delar av landet och inom Norden. Det tog inte lång tid förrän Mellanrummet blev det etablerade namnet. Någon kläckte idén att Mellanrummet nu skulle kunna fylla ett tidigare tomrum! Och så har det ju onekligen blivit. Sen kom frågan om underrubrik där vi ganska snart enades om att den skulle kallas Nordisk tidskrift för barn och ungdomspsykoterapi, detta för att markera att den inte bara riktar sig till andra terapeutkollegor utan också skulle kunna nå en bredare läsekrets.

Redaktionen finns men ramarna?

Vi hade nu en liten redaktion, men hur skulle ramarna se ut? Vi befann oss alltså långt innan man ens kan börja fundera över manus, utskrifter och layout. Vi är nu framme under hösten 1998 och våren 1999. Vi träffades regelbundet i den potentiella redaktionen för att diskutera ramarna.

Ganska snart förstod vi att det inte räcker med en redaktion, finanserna måste också regleras genom någon typ av verksamhet. Susanne, som var den som var mest slängd i föreningslivet, fick ta reda på en mängd olika formalia. Stadgarna knyckte vi från en annan föreningen och modifierade dem för vår verksamhet.

Så till nästa fråga: en förening kan ju inte bara bestå av en styrelse, det måste ju finnas några medlemmar också som styrelsen företräder. Så förutom att värva partners och föräldrar tog vi kontakt med kollegor som vi trodde ville stödja tidskriften och föreningen kunde grundas. Jag blev ordförande, eftersom vi ville ha en nära länk mellan redaktion och föreningen i början. Susanne åkte på finanserna och May, som avskyr att var sekreterare, åtog sig den uppgiften. Nu hade vi formella ramar, så det var ”bara” att skaffa postgiro mm, inte helt enkelt! Bara frågan om vilken adress vi skulle ha var ett mysterium att lösa.

Fortfarande hade vi inte ett öre i kassan. Vi pratade med Siv Boalt Boëthius, som då var verksamhetschef på Ericastiftelsen, om att få använda Ericas lokaler för styrelsemöten och generöst nog också få använda Ericas fax under en övergångsperiod. Själv hade jag bara en gammal Mac utan Internetuppkoppling och ingen av oss var datakunniga annat än för husbehov.

En av mina käpphästar har hela tiden varit att om vi vill nå ut till olika delar av landet så måste vi ha ett kontaktnät. Jag kände många kollegor runt om i Sverige, Anders i Göteborg kunde föreslå andra i de västra delarna och Föreningen för barn- och ungdomspsykoterapeuter i Södra Sverige förslog några. Ganska snart hade vi ett kontaktnät av 12 kontaktmän. Dessa skulle dels kunna hjälpa till att entusiasmera presumtiva prenumeranter och göra reklam för tidskriften (detta var en viktig uppgift i början). Men framför allt skulle de på sikt kunna tipsa oss i redaktionen om vad som fanns av intresse inom området i respektive region. Jag har under alla år skrivit Newsletters (c:a ett per år) till kontaktmännen för att informera om ditt och datt och jag får ofta mycket trevliga och uppeppande svar tillbaka. Så viktigt att man i en redaktion känner att vi inte bara jobbar ”i det blå” utan har ett gensvar.

Så till frågan om manus och layout. Hur skulle det hela se ut? Vilket typsnitt, Fonten? Rubriker? Storlek på typsnittet osv? Ytterligare tusen och en fråga. Vi var helt utelämnade till vår egen kreativitet och vår nyfikenhet att fråga andra hur man gör. Vi blev experter på selektiv perception. Jag tror ingen av oss kunde läsa en tidskrift under denna tid utan att titta på ramarna! Ni må tro att vi studerat Insikten, Psykisk Hälsa, Journal of Child Psychotherapy, förutom alla andra tidskrifter av varierande kvalitet och format!

Vilken storlek skulle vi ha på tidskriften? Ganska snart enades vi om att de flesta terapeuter är damer så det skulle röra sig om handväskeformat. Vilken färg på omslaget, vilken papperskvalitet? Några i redaktionen fick i uppdrag att besöka Svenskt Papper på Birger Jarlsgatan och plöjde deras lager, och kom tillbaka med allehanda pappersexemplar, som vi skrynklade och vek, för att se om de höll måttet. Vi tryckte på med färg och granskade på allehanda sätt. Så roligt att vara i en ny bransch, men ack så osäkert.

Så började vi nu närma oss att ramarna skulle få det innehåll som vi egentligen trodde att vi skulle jobba med. Vi är nu framme vid våren 1999. Lena Poulsen, sekreterare på Ericastiftelsen, tillfrågades om hon ville anställas av oss för att ansvara för manus. Lena var modig och entusiastisk som svarade ja. Vi hade ingen lön att erbjuda till att börja med. Lena skulle hålla både i manus (där vi ännu inte hade ramarna klara) och alla fakturor. Hon blev autodidakt på att lägga upp register! Och mycket ideellt arbete för den goda sakens skull! Ett hästjobb på de första numren innan vi gemensamt kom fram till rutiner.

Eftersom vi arbetar i den bransch vi gör, så kan man inte låta bli att dra parallellen till ett litet barns utveckling. Så mycket nytt och förvirrat allt är innan man hittat ett system för sina intryck. Och så mycket lättare det blir när man har en ”secure base” (en struktur och ramar) att utgå från som kan fungera som ett raster. Då först kan avvikelser bli intressanta. I begynnelsen förstår man inte ens att de är avvikelser för det finns inget mönster att falla tillbaka på. Inte blev det hela lättare av att ingen av oss i redaktionen hade någon datorvana. Det var många udda skapelser vi mailade till varandra! Stackars Lena fick ta emot de mest märkliga manus från oss som vi hade satt formatmallar på och allehanda andra finesser som vi inte ens förstått att vi lyckats skapa genom att trycka på fel tangenter!

Så kom vi då till frågan om tryckning. Hur skulle det gå till? Vi tog in diverse offerter. Vi hade ju inte heller den blekaste aning om hur många ex vi skulle trycka i. Av alla förslag vi fick var ett från Siv Boalt Boëthius det mest intressanta. Via AGSLO hade hon använt sig av en grupp – Samverkarna i Nacka – som var en arbetsträningsverksamhet. Vi tog kontakt med dem. Det var många trevliga samtal ihop med dem, men man kan nog inte säga att vi blev mindre förvirrade för det. De lovade i alla fall att fotokopiera första numret till ett tämligen facilt pris, och en av dem som deltog i arbetsträningen skapade vår logga som vi fortfarande har. Toppenfin tycker jag eftersom det både är en öppen och en potentiellt sluten form.

Äntligen frågan om innehållet!

Parallellt med allt detta hade vi börjat fundera på innehållet såväl i det första numret som framöver. Vi var ganska snart på det klara med att vi vill slå an en ton av att psyke och soma samverkar i intrikata nätverk. Så första numret fick ha fokus Psyke-Soma.

Det var också en fråga om hur många nummer vi skulle klara av att ge ut per år, och om vi skulle ha ”öppna manus” som många tidskrifter utgår ifrån eller ett specifikt tema för varje nummer. Vår tanke blev rätt snart att det av flera skäl skulle vara bra med teman, också för att ett nummer skulle kunna efterbeställas och användas t.ex. i olika undervisningssammanhang. Men framför allt för att det är oändligt mycket lättare med ett halvårs framförhållning om man vill entusiasmera potentiella skribenter att fatta pennan.

Vi frågade flera av dem vi kände om de ville bidra till första numret med artiklar och andra manus i form av recensioner osv. Vi fick ett oväntat positivt gensvar. På Ericastiftelsen hade vi nyligen haft några gästföreläsande terapeuter från Rom som talat om psyke och soma. De intervjuades och deras artikel publicerades. Detta gav oss tanken att vi även fortsättningsvis skulle arbeta för en nära länk, med EFPP (European Federation for Psychoanalytic Psychotherapy in public service) där både Birgit Hallerfors (vice ordförande i vår förening) och Siv Boalt Boëthius var delegater. Mellanrummet har sedan dess hela tiden haft en nära länk till den federationen och genom dem har vi fått flera intressanta manus, liksom från tidskrifterna Journal of Child Psychotherapy och den franska Journal de la psychoanalyse de l’enfant.

I december 1999 utkom så det första numret. Samverkarnas kopiator hade gått varm vid flera tillfällen och de hade fått ta dit experterna från stan för att laga den. Men de klarade det hela till det datum vi bestämt. Men det blev tydligt att det inte fanns möjligheter att använda dem för så stor upplaga som detta rörde sig om. Genom dem fick vi istället tips på nytt tryckeri.

Ekonomin

Nu stod vi alltså med ramar, ett innehåll och frågan om distribution. Vi hade tidigt bestämt att första numret måste gå ut som ett provex bl.a. till alla bup-mottagningar i Sverige. Vi använde oss uteslutande av apostlahästarna hos våra kontaktmän, som i sin tur hade olika ärenden till Stockholmstrakten för att hämta tidskriften. Birgitta Lemte dåvarande kontaktman från Malmö, kämpade med tunga kassar i snöstormen i Stockholm. Själv försökte jag låtsas att kassarna jag bar in på Malmö Aviations flight till Göteborg bara var ett lätt litet handbagage. Många av våra kursdeltagare på Erica släpade material hem till sina hembygder som sedan kunde skickas vidare. Så distributionen kostade inget. Vi fick också hjälp av de tre föreningarna för barn- och ungdomspsykoterapeuter (de Ericautbildade, de i Västra Sverige och i Södra Sverige) som skickade ut första numret till alla sina medlemmar med deras ordinarie utskick. Enorma portlättnader för oss!

Men vi behövde ju kontanta medel för tryckningen mm. Vi fick generösa ekonomiska bidrag från såväl Ericastiftelsen som från dåvarande PBU i Stockholm, samt också en och annan privat gåva. Själv ställde jag upp med eget kapital för allehanda utgifter i starten. Men första numret fanns på plats och nu kunde det hela börja rulla! Vi firade det hela med ett releaseparty, för det hade vi förstått att sådant skulle man ha i förlagsvärlden. Ingen falsk blygsamhet nu!

Nr 2 och framåt

Vi hade nu många mer eller mindre fungerande ramar, men mycket måste finslipas. Bl.a. var färgen på omslaget en mindre katastrof: så vacker, men praktiskt taget oläslig text blev det på det mörkröda omslaget. Så vilken färg skulle vi ta nu? Likaså var texten för småttig (14 punkter), snudd på oläslig när den väl var tryckt i rätt format, vilket gav ett mycket massivt intryck. Vi bestämde oss efter några nummer för att öka typstorleken och sätta en annan layout som vi behållit sedan dess.

Vi fick också kontakt med ett professionellt tryckeri, Jannes Snabbtryck i Hammarby. En upplevelse att komma på ett offsettryckeri med alla slamrande maskiner! Att trycka upp den som vanligt tryck skulle bli för ekonomiskt kostsamt.

Så kom frågan om bilder. Vi hade redan i nummer 1 bestämt att vi ville ha foton av författarna. Dels för att det är trevligt, men också för att visa läsekretsen att det är helt vanliga människor som skriver. Frågan om fotona har inte varit lätt, vi stretar fortfarande med dem. En del blir bra, andra horrörer. Själv fick jag lära mig att scanna och beskära bilder något jag aldrig tidigare sysslat med. Jätteroligt!

Efterhand blev det också allt tydligare att frågan om fakturering, bokföring och register blev en svår nöt att knäcka. Lena gjorde var hon kunde och Susanne som kassör slet sitt hår med alla märkliga inbetalningar utan avsändare! Då kom en räddande ängel in i form av den med datakörkort försedda Birgitta Sjöberg, som nu varit kassör i flera år och verkligen hjälpt Mellanrummet att få fungerande registerhållning, etiketter och annat så att det blivit praktiskt överskådligt. Jättemycket jobb men toppensnyggt!

Vi började också få in artiklar som ville visa på olika aspekter av forskning. Vi frågade Gunnar Carlberg om han ville var konsult i sådana frågor och han svarade ja! Sedan kom Gunnar att bli mycket behjälplig, framför allt som support i nr 8 som fokuserar på Forskning och Utveckling.

För några år sedan kom också Fredrik Odhammar med i redaktionen. Förutom alla manus, så är Fredrik vår stora retuscherare av foton. Ni kan inte ana hur många filmjölkspaket, vinflaskor, glada vänner och släktingar som retuscherats bort på korten så att bara manusförfattaren finns kvar.

Hemsidan och e-mailadress

Ett annat stort tillskott var skapandet av hemsidan. Vi fick hjälp av Magnus Bjurhammar som ställer upp helt ideellt och gör vår hemsida. Den är ett föredöme av lättillgänglighet och praktiskt taget alla våra nybeställningar av prenumerationer kommer nu in där och går direkt till Sara Sjöberg som nu sköter faktureringen. Det har varit ett enormt tillskott med hemsidan och den underlättar mycket för oss. T.ex. ligger vänföreningens årsredogörelser där, vilket gör att man slipper dyra portokostnader i samband med utskick. Vi planerar att ha alltmer av elektronisk post för kallelser, påminnelser av obetalda fakturor osv, detta för att nedbringa de mycket dryga portoavgifterna och allt extra arbete som det innebär att plocka ned papper i kuvert.

Som Ni vet har vi ju också vår hotmailadress. Den har varit absolut toppen. På den kan vi alla i redaktionen komma in och läsa meddelanden. Om någon skickar ett manus dit, så kan vi alla plocka hem det och läsa. Ett underbart forum och helt gratis! I redaktionen träffas vi c:a 4-5 gånger per nummer. Utöver våra träffar har vi oräkneliga mailkontakter med varandra.

Mellanrummets ansikte utåt

Efterhand som rutinerna löper mer eller mindre friktionsfritt, så har vi kunnat vända vårt ansikte utåt.
Vi har fått ytterligare tre nya medlemmar i redaktionen. Inger, Marie har slutat och Susanne kommer nu att avgå vid årsskiftet men har lovat att finnas kvar som lektör vilket vi andra är mycket glada för. Vi har nu Pia Litzell Berg som kom in som experten till gruppterapinumret. Pia har valt att stanna kvar i redaktionen något som vi är innerligt tacksamma för. I våras började Kerstin Hennerdal från Örebro i redaktionen. Roligt att ha en läkare och psykoterapeut ombord i redaktionen. Så har vi också Kia Szutkiewicz som är ny i redaktionen. Hon har redan börjat slita med att få in svar på en enkät till kontaktmännen som vi ska publicera som en artikel angående situationen för barn- och ungdomspsykoterapi runt om i landet.

Vi har efterhand som ramarna fungerar kunnat vända oss utåt. Detta skulle inte ha varit möjligt utan stöd från vänföreningens styrelse. I redaktionen har vi fullt upp med alla manus. Vänföreningens styrelse har ordnat så att Mellanrummet har deltagit i Psykoterapimässorna, nu senast i vår. Ett bra forum för att göra reklam för tidskriften, men också för att fungera som just ett Mellanrum dit folk kom till montern för att språkas vid en stund. Varmt tack till framför allt Birgit Hallerfors och Elisabeth Cleve som ordnat så mycket i samband med mässorna, men också till Eva Gunnarskog och Eren Svensson Björn i styrelsen som ställt upp i samband med Psykoterapimässan och framför allt för att ordna firandet av detta jubileum som vi firar i samband med att 10 nummer givit ut.

I december förra året åkte Elisabeth Cleve och jag till London för att delta som representanter för Mellanrummet (vi stod för expenserna själva) när Journal of Child Psychotherapy fyllde 40 år. Så roligt att höra dem säga i inledningsanförandet att de uppskattade att en svensk tidskrift var där!

Vänföreningen

Vänföreningen har kommit att betyda mycket för oss i redaktionen. Förutom de rent formella göromålen, så har vetskapen om att vi har ett 50-tal medlemmar, varav några finns här i kväll, betytt mycket för oss. Styrelsen har avlastat oss i redaktionen vid många tillfällen och kommit med många goda synpunkter på vårt arbete.

Vänföreningen anordnar också två medlemsmöten per år. Det ena är det ordinarie årsmötet och det andra ett möte där vi numera tillsammans med föreningen för barn- och ungdomspsykoterapeuter ordnar något som belyser något av det som skrivits om i tidskriften. Det började med att Lena Necander-Redell kom och berättade på ett högst levande sätt om den artikel hon skrivit i nummer 2. Året efter kom Elisabeth Cleve och gav oss inblickar i hur det är att skriva om sin patient. Vad kan passa bättre för en tidskrift! Förra året hade vi en heldag med Paul Barrows som bl.a. utgick från en artikel han skrivit. Och i år har vi valt detta firande och gemensamma möte där vi i redaktionen, styrelsen, alla medlemmar och andra involverade i Mellanrummet har en chans att mötas, diskutera och fröjdas tillsammans.

Planerna framåt

Ja, hur ser det nu ut framöver? Vi har nu drygt 400 prenumeranter och många köper lösnummer. Antalet kundnummer är nu betydligt över 1 000 personer – inte så illa för en liten tidskrift! Vi trodde när vi startade att vi skulle nå så där en 300 terapeuter runt om i Sverige, men det är många, många som beställer olika nummer av tidskriften, så det visar verkligen att det är en tidskrift som intresserar många. Det är verkligen en skrift om barn- och ungdomspsykoterapi och inte bara en som riktar sig till fackfolk.

Vad gäller framtidsplanerna så kommer vi kanske att skära ner upplagan något, lagerhållning är utrymmeskrävande. Jag har en hel klädkammare hemma som man inte kommer in i för den är fylld med Mellanrum och jag kan försäkra att i detta sammanhang är det inte ett tomt utrymme, ett potential space, utan ett högst påtagligt deplacement.

Ofta beställer folk gamla nummer. Nummer 2 är redan slutsåld och nr 1 och 3 närmar sig det tillståndet. Nummer två finns nu på CD-rom något som Magnus Bjurhammar också hjälpt oss med, och vi har planer på att lägga även 1:an och 3:an på liknande sätt. Kanske är det en idé framöver att man har en begränsad upplaga till prenumeranter och ytterligare några 100 ex. När dessa är slutsålda får beställare sedan köpa den aktuella CD:n och själva ta ut olika artiklar. Inte så roligt, men ack så praktiskt och oändligt mycket billigare.

En annan fråga som vi just nu arbetar med är om vi ska använda annan tryckteknik. Det har fungerat bra med Jannes Snabbtryck och här har vi nu upparbetade rutiner. Trycket skulle kunna bli snyggare – för att inte tala om fotona! – distributionen effektivare. Men smakar det, så kostar det. Vi arbetar med frågan kan man väl säga.

Annars tänker vi att själva formen, såväl den yttre pocket varianten som sättet att lägga upp innehållet i form av teman, kommer att bestå. Det har blivit en bra uppläggning.

Idag

Idag träffas vi för att fira att detta mirakel har fungerat under tio nummer och verkar trivas i alla högsta välmåga. Jag skulle vilja tack alla i redaktionen och redaktionssekreteraren Lena Poulsen som genom årens lopp som gjort det hela möjligt. Likaså alla Ni i vänföreningen, både styrelsen och alla medlemmar, som stöttat oss. Och stort tack inte minst till alla kontaktmän som bidragit till att göra Mellanrummet just till ett mellanrum mellan olika delar av Sverige. Jag vill också tacka Siv Boalt Boëthius, Gunnar Carlberg och Birgit Hallerfors som på olika sätt hjälpt oss ekonomiskt och på andra sätt genom åren. Speciellt tack också till May Nilsson som försöker skaffa annonsörer till varje nummer för att bättra på finanserna och till Birgitta Sjöberg som bistår oss i ekonomins och registrens alla irrgångar!

Jag vill tacka Er alla som kommit hit idag för att dela denna glädjens – och stolthetens stund – med oss. Jag föreslår en hjärtinnerlig SKÅL för vårt MELLANRUM!

 

Uppdaterad 2018-12-09 © MELLANRUMMET /mbj