Elisabeth Cleve

Elisabeth Cleve, Täby, har avlidit 66 år gammal efter en längre tids sjukdom. Hon är djupt saknad av sin familj, släkt och vänner.

Elisabeth växte upp sina första 10 år på Södermalm i Stockholm och familjen flyttade därefter till Täby Kyrkby, där hon troget kom att bo under hela sitt liv. Under skolåren var hon en av de bästa eleverna i klassen. Efter studentexamen på Viggbyholmsskolan arbetade hon en tid på kibbutz i Israel. Därefter följde universitetsstudier i matematik och senare psykologi, ett ämne som hon kom att ägna hela sin yrkesgärning åt som leg. psykolog och leg. psykoterapeut.

Elisabeth hade många strängar på sin professionella lyra med erfarenheter från psykologarbete i skola och hälsovårdscentral innan hon kom att ägna sitt fortsatta yrkesliv som psykolog och psykoterapeut för att hjälpa barn med psykiska svårigheter och deras föräldrar vid Ericastiftelsen, Stockholm.

Som psykoterapeut var hon uppskattad för sitt starka engagemang, ambition och förmåga att möta varje liten unik patient. Elisabeths klarhet i sitt sätt att uttrycka sig ledde till att hon kunde förstå och förmedla sig inte bara till de patienter hon mötte utan också som handledare till studerande på psykoterapeututbildningar och i andra sammanhang. Hon var alltid seriöst engagerad, väl påläst med respekt för tidigare erfarenheter, som hon integrerade i ett nytänkande i sitt arbete. Hon var en uppskattad och lojal psykoterapeut men också bestämd i sin kunnighet i mötet med både patienter och de studerande.

Med sin goda organisationsförmåga, grundlighet och strukturell förmåga blev hon snart också kursledare och utformade nya utbildningar vid Ericastiftelsen, bl.a. en mycket uppskattad i psykodiagnostik för nyutbildade psykologer. Hon var en ofta efterfrågad och uppskattad föreläsare också till kollegor inom närliggande verksamheter och till en större allmänhet.

Elisabeths starka engagemang i psykoterapiarbetet ledde henne till att skriva ner sina erfarenheter och låta läsaren följa med barnen in i barnpsykoterapeutens rum. Även här gick Elisabeths grundligt och respektfullt tillväga och hennes böcker om barnens väg i psykoterapin till bättre psykisk hälsa kom att läsas av många. Elisabeth var banbrytande i sin önskan och ambition att beskriva psykoterapeutiskt arbete med barn, och deras föräldrar lättillgängligt för en bred läsekrets. Hennes böcker var mycket uppskattade och kom att översättas till många språk och nådde på så sätt en läsekrets långt utanför Skandinavien.

Genom föreläsningsverksamheten i samband med utgivandet av de böcker hon publicerade kom Elisabeth att möta många människor. Hon lade sig alltid vinn om att lyssna och bemöta sina åhörare. Många föräldrar hörde också av sig till hennes välbesökta hemsida och möttes alltid av personliga svar.

Elisabeth var under många år aktiv i Föreningen för barn- och ungdomspsykoterapeuter, både som styrelseledamot och senare som revisor. Hon blev ofta tillfrågad att hålla föreläsningar för medlemmarna i alla de tre föreningar som finns i Sverige och de var alltid mycket välbesökta. Elisabeth var en eftertänksam och mycket uppskattad föreläsare och kom att bidra till yrkeskompetensen för många psykoterapeuter.

Elisabeth Cleve var en varm och ivrig stöttepelare för Mellanrummets redaktion och Vänförening. Hon var under många år ordförande i Mellanrummets Vänförening och bidrog med allt från de mest praktiska göromålen till kontakter med myndigheter och skribenter. Elisabeth hade en sällsynt förmåga att entusiasmera redaktionen till nya grepp, men förlorade aldrig sin klarsynthet och jordnära förankring i vad som var praktiskt gemomförbart.

Många läsare har funnit förtröstan och kunskap, men också glädje, i hennes böcker och de artiklar hon skrivit. I Mellanrummet har Elisabeth bidragit med många artiklar och bokrecensioner. Hon inspirerades bl.a. av författaren Torey Hayden som, likt Elisabeth, har en förmåga att beskriva komplicerade psykiska processer på ett lättillgängligt och gripande sätt.

Elisabeth hade många intressen utanför arbetslivet men främst stod alltid barnen och familjen för hennes innerliga engagemang och kärlek. Efter sin pensionering och sjukdomstid fick Elisabeth under alltför kort tid uppleva sina barnbarn eller som hon själv uttryckte det: ”Det är inte klokt att man inte ska få vara med nu när man står inför sin efterlängtade nya livsfas, att få vara mormor till sina fyra älskade barnbarn.”

Som vän och kollega var Elisabeth alltid trofast och lojal. Hon kunde vara bestämd och fokuserad samtidigt som hon smittade oss med sin glädje och entusiasm. Hon fanns där som en stöttepelare för andra även under sin sista sjukdomsperiod. Många berättar att man kunde lita på hennes öppenhjärtliga men bestämda lojalitet och stöd.

Vi saknar vår vän, hennes förlösande skratt, en varm medmänniska som alltid var beredd att lyssna och finnas där. Hon kom att bli en förebild och en stöttepelare för andra även under sin sista sjukdomsperiod.

Likt titeln på en av hennes böcker frågar vi oss allvarligt: ”Hur länge ska hon vara död?”
Elisabeth lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi minns med värme allt hon har gett oss och är glada över att ha fått tillhöra hennes vänkrets.

 

Britta Blomberg och Majlis Winberg Salomonsson

Från redaktionen

Elisabeths författargärning startade med metodutvecklingsarbetet på Ericastiftelsen. Hon ville alltid veta mer, var beredd att med pennan i hand anteckna nya idéer som hon så brilliant kunde strukturera framför datorn därhemma. Elisabeth gick alltid noggrant till väga och innan hon började skriva tog hon datakörkort. Hon hade respekt för kunskap och gick alltid grundligt tillväga.

När Elisabeth började sitt författarskap till en bredare allmänhet skaffade hon sig de tio-i-topp böcker som vara populära för att försöka förstå hur man stilistiskt och innehållsmässigt kunde entusiasmera en läsekrets. I Mellanrummet var Elisabeth alltid en pålitlig skribent. Om redaktionen hade ett temanummer där hennes kunskaper kom till pass, så ställde hon alltid upp med mycket välskrivna artiklar. Vi i redaktionen och alla som varit i aktiva i Vänföreningen saknar henne innerligt.

Här nedan följer referenser till böcker Elisabeth Cleve skrivit

 

Böcker

 

Elisabeth Cleve (2000). Från kaos till sammanhang. Psykoterapi med en pojke som har diagnosen ADHD. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Elisabeth Cleve (2002). En stor och en liten är borta. Kristerapi med en tvåårig pojke. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Maria Carling & Elisabeth Cleve (2005). Sopa lagom! Bättre balans i curling-familjen. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Elisabeth Cleve (2011). Hur länge ska hon vara död? Korttidsterapier med barn i kris. Stockholm: Natur & Kultur.

 

Metodutveckling och handböcker

 

Siv Boalt Boëthius & Elisabeth Cleve (1999). Att hålla kursen – rollen som kursledare för en psykoterapiutbildning. Ericastiftelsen, Rapport nr 11.

Britta Blomberg & Elisabeth Cleve (1997). Machovertestet. Handbok med utvecklingsteoretiska perspektiv. Stockholm: Psykologiförlaget.

Elisabeth Cleve och Anneli Sandqvist Wiklund (2008). Hur barn berättar om djurbilder. Children’s Apperception Test – CAT, Ericastiftelsen.

 

Artiklar i Mellanrummet

 

Torey Hayden – omåttligt populär barnpsykolog, Intervju med Torey Hayden Nr 1. 1999, sid. 85–87.

Leken läker för små barn i kristerapi, Nr 7. 2002 sid. 10–20.

Att skriva om sina terapibarn, Nr 8. 2003 sid. 113–118.

Böcker för barn om döden, Nr 14. 2006 sid. 150–151.

Ny stimulans för psykoterapeuter, Nr 15. 2006 sid. 159–168.

En familj – vad är det? Två adoptivföräldrars berättelse om sin dotter. Nr 21 2009 sid. 153–167.