Intervju med Britta Blomberg

initiativtagaren till Mellanrummet Nordisk tidskrift för barn- och ungdomspsykoterapi

 

Britta Blomberg, psykolog, barn- och ungdomspsykoterapeut samt initiativtagare till Mellanrummet – Nordisk tidskrift för barn- och ungdomspsykoterapi – verkade under många år som tidskriftens chefredaktör och ansvariga utgivare. Idag är hon fortsatt aktiv som redaktionssekreterare och alltjämt redaktionens starkast samlande kraft. Mellanrummet publicerar här en intervju från hösten 2013 med anledning av att Britta gått i pension från arbetet som psykolog på Ericastiftelsen och i samband med det formellt också avgått som ansvarig utgivare för tidskriften. Hon arbetar idag vidare på deltid med handledning inom olika kliniska verksamheter med inriktning på barn och ungdom, utöver insatserna för Mellanrummet.

Utbildning och yrkesliv

Utbildningar och yrkesliv har vävts samman. Psykologutbildningen bestod i slutet av 1960-talet, då Britta skaffade sig en grundutbildning som psykolog, av en fil.kand.examen innehållande flera betyg inom olika huvudämnen. Utöver de obligatoriska kurserna tog hon två betyg i sociologi och berättar att det har påverkat henne på så vis att hon alltid eftersträvat att beakta ett samhällsperspektiv, även i det kliniska arbetet. Det hann också bli tre betyg i pedagogik och utbildningen bedrevs då i ett samarbetsprojekt mellan universitetet och barnavårdsnämnden i Stockholms stad. Tre månaders praktik och handledning inom barnavårdsnämndens ramar ingick. Efter utbildningen såg Britta en annons i fackförbundets dåvarande tidning Psykolognytt om Ericastiftelsen, som hon då knappt kände till, och där fanns det en kurs i diagnostik som inkluderade tre månaders praktik. Hon sökte den och det var en mycket lärorik utbildning som ledde till att hon fick en unik respekt för och skolning i betydelsen av barnets inre värld. I början av 1970-talet arbetade Britta som så kallad hemma-hosare i flera av Stockholms kranskommuner, senare benämnd som familjeterapeut. Under knappt 10 års tid arbetade hon på detta sätt hemma hos familjerna. Teamen hon hörde till fick handledning i familjeterapi. De olika perspektiven som påverkar en familj och individerna inom den blev allt tydligare – de samhälleliga förutsättningarna, de fysiska/kroppsliga förutsättningarna, relationerna och det inre livet. På den tiden var kunskapsläget om hjärnans utveckling inte detsamma som idag, men Britta var tidigt intresserad och har senare inhämtat mycket information om betydelsen av samspelets utformning i nära relationer för hjärnans utveckling.

Under mitten av 1970-talet följde utbildning i och fortsatt intresse för, familjeterapi och diagnostik bland annat genom Ericastiftelsens Rorschachutbildning. Innebörden av projektioner, och den egna unika upplevelsen hos varje individ av samma stimuli, blev tydlig. Trots att hon senare inte arbetat med testet kliniskt i någon större utsträckning har hon haft stor nytta av kunskaperna utbildningen gav. Olika individer uppfattar till exempel förgrund och bakgrund, tredimensionalitet och innehållet i samma ”bläckplump” helt väsensskilt. Dessa erfarenheter bidrog till fördjupad förståelse av vad som är manifest respektive latent material. Det är viktigt vad som pågår ”bakom” det som synes pågå. Intresset för detaljerna och microprocesserna i patientmaterialet väcktes också. Detta kom längre fram att bli väsentligt vid undervisning och handledning i diagnostik och spädbarnsobservationer som blivit en viktig del i förståelsen för både terapiprocesser och barns utveckling.

Utvecklingspsykologi har hela tiden varit ett viktigt fokus och nya kunskaper tillkommer kontinuerligt. Eric Homburger Ericson, en på 1960-talet ofta läst författare i utvecklingsteori, var en teoretiker som omfattade hela livscykeln och det gäller även en del senare författare, som till exempel den engelska psykoterapeuten Margot Wadell som var verksam vid Tavistock Clinic. Utvecklingspsykologin har varit något av en ledstjärna i bedömningar och i psykoterapi. Att hela tiden ha i åtanke vad nästa steg i normalutvecklingen skulle kunna bli, även om barnet befinner sig på en helt annan nivå än vad den kronologiska åldern anger, har kommit att bli en avgörande utgångspunkt för de terapeutiska interventionerna. I den engelskspråkliga facklitteraturen används ofta begreppet ”developmental psychotherapy” vilket anger att man tänker i utvecklingspsykologiska termer och utvecklingspotentialer – avseende bakgrunden till barnets svårigheter.

Britta deltog senare på 1970-talet i en 3-årig familjeterapeutisk utbildning anordnad av Sfph (Svenska föreningen för psykisk hälsa) inspirerad bland annat av den amerikanska familjeterapeuten Virginia Satir och fick handledning av psykoanalytikern Göran Schedin. Han hade både ett individual- och familjeperspektiv integrerat i undervisningen och handledningen. Individernas inre världar påverkar systemet och systemet vars och ens inre värld. Denna integrativa approach kom på så sätt att bli vägledande i det fortsatta kliniska arbetet.

Psykoterapeutens arbetsområden omfattar centrala begrepp som psykisk smärta och psykisk förändring. Man försöker tillsammans med patienten, och hur denne hittar sätt att utrycka sin psykiska smärta, förstå vad som gjort att livsutvecklingen stannat upp. Det är detta som är kärnan i vårt arbete. Härifrån kan utvecklingspotentialer spåras och stimuleras. Det är därför viktigt att kunna identifiera och uppmärksamma små, små förändringar som visar på sådana potentialer till förändring och läkande.

Efter 10 års familjearbete i kommunal regi kom önskan att arbeta mer specifikt med barn och hon sökte sig till en terapiskola i dåvarande PBU:s regi i Stockholmsområdet. Det var i slutet av 70-talet och vid den tiden ändrades villkoren för vidareutbildning för psykologer och Britta valde att fortsätta på den högre utbildningen. Margaret Mahler var en ledande teoretiker som då var aktuell och fokus låg på ett slags ”utvecklingspsykopatologi”, där Mahlers uppdelning i delfaser bidrog till förståelsen för hur ungas separations- och individuationsarbete kunde gestalta sig. På utbildningen skrev Britta och en kurskollega en uppsats om borderlineproblematik hos barn och när den var färdig fick de en förfrågan om att ge ut den som en skrift. Det blev den första erfarenheten av att förmedla kunskap i skrift. PBU och skolor kom att efterfråga utbildningar just om barn med borderlineproblematik och IHPU (Institutet för Högre Psykologutbildning) i samarbete med Psykologförbundet anlitade Britta att hålla kurser i ämnet. Därefter har hon givit åtskilliga utbildningar i deras regi under cirka 15 års tid. I början av 80-talet startade hon en privat praktik ihop med en kollega. Där bedrevs först patientarbete och verksamheten utvecklades alltmer till att fokusera på utbildning och handledning. I samband med handledning och undervisning på många håll i landet uppmärksammades hur mycket kunskap – och frågor – det fanns inom olika verksamheter och detta blev en av grogrunderna för att så småningom starta tidskriften Mellanrummet. Ett forum för kunskapsspridning och dialog mellan barn- och ungdomspsykoterapeuter saknades i Sverige.

Efter arbetet på terapiskolan kom Britta några år till PBU-mottagningar i Stockholms läns landsting och på en del håll hade man då startat Samverkansklasser inom PBU anpassade för barn med genomgripande kontakt- och beteendestörningar, det man då benämnde barndomspsykos (numera autismspektrumstörningar). Intresset riktades mot hur man skulle kunna nå relationsskapande med barn med sådana svårigheter. Vid denna tid, i början av 1980-talet, bestämde sig Britta för att även skaffa sig individualterapeutisk utbildning och sökte sig till Ericastiftelsens 3-åriga utbildning i barn- och ungdomspsykoterapi. Hon fick fördjupade kunskaper om samspelsfaktorer och hur de inre processerna interagerade. Utvecklingspsykologi kopplades tydligt till förståelsen av psykopatologi. I samband med psykoterapeutexamen blev en tjänst ledig på Ericastiftelsen och hon sökte den och började arbeta där 1986. Hon arbetade sedan kvar där fram till sin pensionering 2012.

På Ericastiftelsen var det möjligt att integrera det kliniska arbetet med undervisning och metodutveckling. På sikt kom också de internationella kontakterna att bli mycket viktiga och stimulerande. Den europeiska organisationen EFPP (European Federation for Psychoanlytic Psychotherapy in the Public Sector) kom att utgöra ett viktigt nätverk och de nationella och internationella kontakterna där bidrog till att tidskriften Mellanrummet skapades. Britta var under några år delegat i barn- och ungdomssektionen och fick tack vare nätverket inom EFPP mycket kunskaper och bra handledning av internationellt kända psykoterapeuter. Flera av dem har senare bidragit med artiklar till Mellanrummet. Möjligheterna att arbeta psykoterapeutiskt med barn som diagnostiserats med barndomspsykos och autism var inspirerande. Kunskapsspridning har alltid varit ett angeläget område, det är positivt om viktig kunskap sprids inom en vidare krets. Britta berättar att hon ibland känt sig som en gammaldags växeltelefonist, som på sitt switch-board kopplade en frågande klinker till en annan på olika orter i Sverige och utomlands. ”Påringt!”

På senare år har den så kallad neuroaffektiva utvecklingen kommit att bli ett intresseområde och särskilt beläggen för hur patientens hjärna påverkas av olika typer av interventioner och det terapeutiska samspelet. Om Britta hade fått börja om från start som psykolog och psykoterapeut idag tror hon att hon skulle välja att lära sig mer om hjärnans utveckling och påverkbarhet på detaljnivå.

Betydelsefulla inspirationskällor

För förståelsen av anknytningens betydelse har Daniel Stern varit en betydelsefull inspirationskälla. Även Colwyn Trewarthen och Allan Shore har varit viktiga för kunskapsutvecklingen. Och givetvis andra som beskriver nyare neuroaffektiv utvecklingspsykologi.

För att förstå separationsproblematik tycker Britta att det främst har varit Donald W. Winnicott och Margaret Mahler som varit mest kliniskt användbara. Inom det neuroaffektiva området är den danska psykologen Susan Hart kanske den författare hon betonar starkast. Alla de olika teoribildningarna kan gott kombineras och egentligen måste man inte se några direkta motsättningar i parallell tillämpning av till exempel Sterns och Mahlers teorier. Man kan beskriva till exempel Mahlers begrepp ”närmandefasen” och Sterns ”det verbala självet”, som liknande fenomen i olika språkdräkt.

Alla personliga internationella kontakter Britta haft med många olika kliniker och teoretiker har också varit inspirerande och bidragit till integration av en mängd perspektiv. Om hon skall välja en teoretiker och klinker som betytt allra mest för henne så blir det Donald W. Winnicott. Han är både skarp och ibland litet väl pragmatisk, kommenterar hon och tycker det känns som ett banalt val, men samtidigt är han ”fenomenal”. Särskilt Winnicotts tankar gällande psykosomatik och länken mellan psyke och soma är intressanta. Hans arbete bidrar till förståelsen för hur erfarenheter internaliseras och kan förstås symboliskt (till exempel genom lekmaterial). Där finns möjligheten till bearbetning och känslomässig kommunikation bortom den verbala kommunikationen.

Tankar inför dagens barnpsykoterapeutiska arbete

Nu för tiden är det populärt att lära ut till bland andra lärare och socialarbetare ”hur man pratar med barn”. En långt angelägnare kunskap att förmedla vore ”hur man lyssnar till barn”. Att respektera och förstå varje barns unika uttryckssätt, som ofta inte är det talade ordet, är ett viktigt område att sprida kunskap om.

I arbete med föräldrar har Britta haft stor nytta av utvecklingspsykologiska kunskaper. Det är angeläget att hjälpa föräldrar att försöka se och bistå sina barn i en utveckling som verkar vara på gång, så barnet så småningom kan ta nästa utvecklingssteg. Att även lärare och andra viktiga personer utanför familjen behöver bistå barnet på ett sätt som matchar var det befinner sig och vart det är på väg, är också uppenbart när man arbetat både med den inre världen och barnets nätverk. Barn i samma ålder kan uttrycka sig mycket olika och då måste man starta där det aktuella barnet befinner sig, även om det inte är på förväntad åldersadekvat nivå.

Många föräldrar är angelägna om att göra rätt, så angelägna att de kan ta över barnets regleringsfunktioner. Emellanåt gör dock barnet inte som föräldern tänkt sig och det händer att föräldern då frågar även ett mycket litet barn ”varför gör du så?”. Små barn kan inte förklara varför de gör på ett visst sätt, deras hjärnor är inte utvecklade för att svara på den typen av frågor. Förmågan till självreflektion är inte etablerad tidigt i livet.

Idag har många barn för mycket makt över hur regleringen inom vissa områden ska gå till. Det är inte självklart att det bästa är att göra som barnet kräver eller önskar, även om det blir lugnat för stunden. Om vuxna inte förmår använda sina vuxenförmågor till att avgöra vad som blir bäst, blir det barnets ganska primitiva känsloliv som styr och vägledningen från föräldrarnas sida uteblir. Barnets regleringspotentialer stimuleras då inte heller. De behöver sakta med säkert byggas upp i samspel med de närmaste omvårdnadspersonerna. De växer inte automatiskt av sig själva. Så ett råd till föräldrar till små barn är att komma ihåg att barnen behöver mycket vägledning och färre svåra frågor.

Det är viktigt att sträva efter integration av olika användbara teorier och erfarenheter. Om man inskränker sig till ett enda synsätt går mycket viktigt förlorat. Här är differentialdiagnostik ett skrämmande underskattat kunskapsområde i dagens barn- och ungdomspsykiatri. Samma diagnos (till exempel ADHD) kan bero på olika orsaker, problematiken uttrycka sig på olika sätt och därmed blir också ingången till det enskilda barnets behandling unikt. Har ett barn fått en deskriptiv diagnos, så behöver man komplettera den beskrivningen med svar på frågor som ”hur ser svårigheterna för det aktuella barnet ut? När visar de sig? Vilka är barnets starka sidor?” För barnkliniker är det oerhört angeläget att ha gedigna kunskaper i utvecklingspsykologi med koppling till psykopatologi. Britta uppmuntrar psykoterapeuter att våga lita på att de kan förstå barns uttryckssätt och vad som krävs för att den unge ska kunna uttrycka sig på sin nivå. Idag är det allt vanligare att BUP-mottagningar tagit bort sandlådor med motivationen att de tar för stor plats. Men barn tar plats! Man behöver ordna miljön på ett sätt så barn kan uttrycka sig. Små barn uttrycker sig via kroppsliga aktiviteter. Se gärna hennes artikel om terapirummets utformning i tidigare nr av Mellanrummet (Blomberg, B., 2008, nr.18, ”Barnpsykoterapeutens rum”). [http://mellanrummet.net/nr18-2008/18-08-110.htm]

Mellanrummets tillkomst och utveckling

Britta har kommit i kontakt med många barnkliniker ute i landet i samband med att hon bedrivit undervisning, handledning och hållit föreläsningar. Hon lade märke till hur mycket ”tyst kunskap” många terapeuter hade och funderade på hur den kunskapen skulle kunna delas och göras tillgänglig för flera. Genom kontakter med kollegor i Italien fick hon också inspiration till att starta Mellanrummet. De italienska kollegorna hade startat en inhemsk tidskrift, bland annat med motiveringen att få italienare läste engelskspråkig facklitteratur. Det finns även många kliniker här i Norden som tycker det är svårt att tillgodogöra sig engelskspråkig litteratur, även om några få arbetsplatser hade tillgång till exempelvis Journal of Child Psychotherapy. När Mellanrummet startades kom redaktionen att fungera som ”växeltelefonist”, information kom in och man samlade det som var relevant och förmedlade vidare. Artiklar och intervjuer gavs ut i form av temanummer. Idén med att ha teman till varje nummer av tidskriften har levt kvar och detta underlättar för läsarna att söka de artiklar som de behöver och för redaktionen att samla sig kring angelägna ämnen och fokusera på ett tema i taget.

Det var Britta som tog initiativ till att starta tidskriften, men det hade aldrig varit möjligt utan en redaktion, betonar hon. Redaktionen har alltid bestått av hängivna psykoterapeuter som arbetat ideellt för tidskriften, vissa under många år och andra under en kortare period. Redaktörens yrke är ett annat än psykoterapeuts och det krävs av redaktionsmedlemmarna att de önskar förmedla kunskap och även hjälpa skribenter att förmedla sina kunskaper och idéer i en ”läsarvänlig” form, som gör att andra kan ta dem till sig. Det varierar mycket mellan olika skribenter hur vana de är att skriva och i vissa fall krävs mycket kommunikation med ansvarig redaktör, medan andra författare redan publicerat många artiklar i olika tidskrifter och inte behöver så mycket redaktionellt stöd.

Så småningom kom den svenska redaktionen i kontakt med några norska kollegor som skrev intressanta artiklar och ett samarbete inleddes, som idag innebär att tidskriften benämns Mellanrummet – Nordisk tidskrift för barn- och ungdomspsykoterapi. Redaktionen har både svenska och norska medlemmar och redaktörerna finns i Stockholm, Oslo och Göteborg.

En tydlig utveckling man kan se är att många BUP-mottagningar fått en alltmer psykiatrisk profil och inte längre önskar ha barnpsykoterapi som en del i behandlingsutbudet. En konsekvens av det kan komma att bli att barn- och ungdomspsykoterapi bedrivs allt oftare utanför BUP, till exempel inom kommunala verksamheter, habilitering och primärvård samt inte minst i privat praktik. Det kan innebära att läsekretsen kommer att förändras något och att nya samhällsfunktioner behöver söka psykoterapeutisk kunskap.

Idag finns förhållandevis gott om tidskrifter med stark anknytning till forskning men färre med klinisk anknytning. Mellanrummet innehåller båda delarna och Britta vill fortsätta värna om tidskriftens kliniska anknytning så att verksamma psykoterapeuter både ska känna igen sig i och kunna bidra till tidskriften även framöver.

Hon har själv skrivit många artiklar i Mellanrummet och har genom året genomfört ett stort antal intervjuer med intervjupersoner som haft mycket intressant att förmedla och det är något hon uppskattat mycket. Det betonas upprepade gånger vilken avgörande betydelse redaktionen har för tidskriften, att redaktörerna arbetar ideellt och är en samling djupt engagerade personer som samarbetar för att sprida kunskap på detta sätt.

Mellanrummets utveckling och förhoppningar inför framtiden

De senaste tre åren har det skett stora förändringar i och med att Mellanrummet, från att ha varit en tryckt tidskrift, blivit webbtidskrift. Tryckkostnaderna var höga och all administration kring upptryckning, prenumerationer och de ekonomiska transaktionerna länkade till det krävde mycket arbete. Mellanrummets webbmaster, Magnus Bjurhammar, har gjort ett enormt arbete för tidskriften. Även han arbetar ideellt för Mellanrummets spridning. Nu är Mellanrummet kostnadsfri och möjlig att ladda ned för vem som helst med tillgång till Internet. Det har ökat tillgängligheten och det är enkelt för studenter och andra läsare att få tag på de artiklar de behöver snabbt. Tidigare upptryckta nummer är tillgängliga för efterbeställning via Mellanrummets hemsida. Tack vare redaktioner i Stockholm, Oslo och Göteborg har Mellanrummet också anknytning till den akademiska världen i olika städer i Norden. Tidskriften har fått en officiell rankning som vetenskaplig tidskrift enligt det norska systemet för forskningsaktivitet, Cristin, se vidare: www.cristin.no och www.nsd.uib.no. Tidigare var Mellanrummets vänförening ansvarig utgivare för tidskriften, men i samband med övergången till webbtidskrift tog Föreningen för barn- och ungdomspsykoterapeuter, med säte i Stockholm, över ansvaret som utgivare.

När Mellanrummet startades var namnet först ett ”arbetsnamn” eftersom man, med inspiration av Winnicotts intermediate area och ett potential space, ville skapa ett mellanområde för lek och utveckling. Ett mellanrum mellan den kliniska och den akademiska världen. Ett mellanrum mellan olika delar av Sverige och Norden. Mellan Norden och olika delar av världen. Ett mellanrum för olika delar att mötas i var visionen. Man ville ha en öppenhet för olika typer av artiklar, olika uttryckssätt och olika infallsvinklar.

En förhoppning för framtiden är att tidskriften skall kunna leva vidare och att nya generationer psykoterapeuter kommer att vara intresserade av att både läsa och fortsätta utveckla tidskriften.

Intervjuare och författare
Kia Szutkiewicz
Redaktionen