|
Nr 11. 2004 sid. 6–15
|
|
|
Omkring 1920 började Melanie Klein bedriva psykoanalys med barn (först med ett av sina egna, vilket väckte mycket kritik). Efter att ha lämnat Budapest och fortsatt sin psykoanalytiska skolning i Berlin, för Karl Abraham, kom hon till London (1926), där hennes sätt att arbeta och teoretiska anslag skulle komma att vidareutvecklas hos många psykoanalytiker. Det var framförallt vid Tavistock Clinic som hennes inriktning fick fruktbara följder, och än idag ligger många av hennes revolutionerande tankar till grund för vidareutveckling av teori och klinisk praktik. Den postkleinianska skolan har kommit att bli stilbildande såväl på många håll i Europa som i Sydamerika med Argentina som ett av huvudsätena. Redaktionen vill varmt rekommendera Phyllis Grosskurths bok om Melanie Klein (1986), vilken ger en inblick i hela den psykoanalytiska sfären under första hälften av 1900-talet. Vid Tavistock hade man sedan början av 1920-talet arbetat med behandling av psykiska åkommor hos vuxna, i efterdyningarna av första världskrigets masslakt av människor och de fysiska och psykiska trauman som många fått utstå. Det var dock inte förrän 1928 som man började arbeta med barn och ungdomar under direktor William Moodies ledarskap (Wills, 1978). Denne hade tillsammans med några kollegor studerat det arbete som bedrevs i USA. Den första kliniken sattes upp i ett slumområde i London
Efterhand kom ytterligare ett antal liknande kliniker att sättas upp i olika städer i England. En annan förgrundsgestalt verksam i London var Margaret Lowenfeld. Redan 1928 startade hon The Institute of Child Psychology, där såväl kroppsligt som psykiskt välbefinnande utgjorde grunden för behandlingen. Kontakt med föräldrarna – oftast modern – ingick också i behandlingen. Lowenfeld var en av de första som på ett mer systematiskt sätt arbetade med barns projektioner uttryckta i symbolform, genom det som visades i barnens lek. Hon använde bl.a. sandlådor som bas för barnens gestaltande. Syftet var att försöka förstå barnens tänkande genom deras sätt att leka och därmed kunna hjälpa dem med det som var problemet och många barn kunde på så sätt känna sig förstådda. 1933 började en pionjärverksamhet på institutet med en psykoterapeututbildning. Detta kan jämföras med utbildningen vid Hampstead Clinic (nuvarande Anna Freud Centre) som kom i gång 1947 med Anna Freud och Kate Friedlander som förgrundsgestalter, och Tavistocks utbildning för barn- och ungdomspsykoterapeuter som startade i slutet av 1940-talet med John Bowlby och Esther Bick som kursansvariga. Det var framför allt verksamheten vid Lowen-felds institut som kom att stå som modell här i Sverige för Erica-stiftelsens grundare Hanna Bratt. Anna Freud, som i grunden var lärare, insjuknade under första världskriget i TBC (Young-Bruehl, 1988) och blev tvungen att lämna sin lärarställning. Sin konvalescens tillbringade hon bl.a. med att översätta psykoanalytisk litteratur och blev därigenom intresserad av yrket. Eftersom hon levde i psykoanalysens högborg, såväl i sin familj som i dåtidens Wien, kom hon också i kontakt med många framstående analytiker och andra förgrundsgestalter inom pedagogiken och psykologin t.ex. Maria Montessori och August Aichhorn (1935). Den sistnämnde är en numera oftast bortglömd person, men förtjänar att lyftas fram i ljuset. Han var under en tid direktor för en institution för pojkar som begått brott (juvenile delinquents) och skrev flera banbrytande verk om bristande omvårdnad som grund för ungdomsbrottlighet. I samband med första världskriget fanns många kringdrivande föräldralösa barn och ungdomar som inte hade många andra sätt att försörja sig på än att begå brott för sin överlevnad. Anna Freud kom att påverkas av Aichhorns starka övertygelse om att barn med bristande anknytning till sina föräldrar lever i riskzoner för sin fortsatta utveckling. Detta, tillsammans med den psykoanalytiska basen, var något Anna Freud hade med sig i bagaget när familjen nödgades flytta till England (1938) strax innan andra världskriget bröt ut. Dessa erfarenheter påverkade henne starkt. Vid Hamstead Clinic i London skapade hon de s.k. ”war nurseries”, där föräldrarna (oftast var det förstås modern) uppmanades att vara så mycket som möjligt med sina barn, t.ex. för att vara med vid läggdags. Detta stod i skarp kontrast mot den mycket omfattande evakueringen av barn ut till engelska landsbygden som skedde under kriget. De två starka kvinnorna Melanie Klein och Anna Freud kom att utgöra grunden för två olikartade inriktningar inom psykoanalysen. Denna uppdelning kulminerade under andra världskriget i de s.k. ”controversial discussions” och det är först under de senaste årtiondena man kan se ett tydligt närmande mellan företrädare för de två skolbildningarna. Denna uppdelning har präglat oss även i Sverige, där man tidigare i kurslitteratur kunde se hur Melanie Klein och hennes efterföljare oftast förpassades till en fotnot, medan teoribildningen som emanerade från Anna Freud och Hampstead Clinic samt företrädare för den amerikanska jagpsykologin dominerade. När man pratar om förgrundsgestalter inom barn- och ungdomspsykoterapin kan man inte förbigå Donald Woods Winnicott som exemplifierar länken mellan pediatriken och psykoanalysen genom sitt engagemang inom båda professionerna. Han utgjorde också en länk mellan den riktning som Anna Freud företrädde och Melanie Kleins. Han var via sin oberoende ställning en företrädare för The Independent School och hans teoribildning har under många år präglat psykoterapeuter som arbetar med barn. Hans teorier om den tidiga anknytningen mellan mor och barn nådde även ut till allmänheten genom alla de föreläsningar och radioföredrag som han gav. Mer om Winnicotts stora betydelse för blivande psykoterapeuter finns att läsa i en artikel av Christopher Reeves i detta nummer av Mellanrummet. Om man ser Klein, A. Freud och Winnicott som förgrundsgestalter inom barnpsykoanalysen, så har den psykodynamiska inriktningen präglats minst lika starkt av ”Mental Health”-rörelsen. Det är just i skärningspunkten mellan det inre livet, det omedvetna och de yttre förutsättningarna som de flesta barn- och ungdomspsykoterapeuter arbetar. I USA grundade William Healy redan 1909 The Chicago Juvenile Psychopathic Institute. Syftet var att utreda kriminalitetens orsaker och att förebygga återfall. Psykiater, psykolog och senare också socialarbetare kom att arbeta på institutionen. Den blev en utgångspunkt för mentalhälsorörelsen som snabbt spred sig till bl.a. London, Wien och Sverige. Mentalhygienen bland barn och ungdomar lyftes fram och s.k. demonstrationskliniker skapades, vilka senare utvecklades till åtta permanenta Child Guidance Clinics (CGC) i USA (SOU: 1944). Fokus hade utvidgats från att försöka förstå kriminalitet till terapeutisk behandling och även rådgivning av ”fall” (cases) av mer förebyggande karaktär. ”Casework”-metodiken började spridas, där teamet (psykolog, psykiater och socialarbetare, ibland också pedagoger och sjuksköterskor) samarbetade för att försöka förstå och behandla ”fallet” utifrån ett brett perspektiv för förståelsen av problematiken. Utvecklingen av barn- och ungdomspsykoterapi på psykodynamisk grund i SverigeI Sverige brukar Alfhild Tamm nämnas som en av förelöparna till att den psykiska barna- och ungdomsvården senare kom att utvecklas. Hon var skolläkare i Stockholm under en tid och fick uppdraget att göra ”skolhygieniska undersökningar” bland barnen i Stockholms skolor. 1914 startade hon med visst anslag från skolan en poliklinik för patienter med talrubbningar. Hon nämner bl.a. i en av sina skrifter om behandling med psykoanalys där man skulle:
Psykoterapi för barn- och ungdomar har utvecklats i skärningspunkten mellan den psykoanalytiska teoribildningen och den mentalhälsorörelse som startade i västvärlden på 1910-talet. Några försök hade gjorts på 1920-talet med att starta en rådgivningsbyrå i Stockholm, men inga reguljära anslag fanns. Vid de verksamheter som prövades arbetade i allmänhet en läkare några timmar per vecka, och så småningom kom också den nya professionen socialarbetare och senare kurator in i teamet. 1933 startade den första rådgivningsbyrån (i barnavårdsnämndens regi) i Stockholm och året efter – 1934 – grundades Ericastiftelsen. Mer om basen för utvecklingen av rådgivningsbyråerna i Sverige finns att läsa i en artikel av Ingegerd Brofalk i detta nummer av Mellanrummet. Parallellt med rådgivningsbyråerna fanns i slutet av 1920-talet ”observationskliniker” på några av Stockholm barnsjukhus för de ”psykopatiska barnen”, vars problematik man försökte förstå. Här har vi utgångspunkten för det som kom att benämnas barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Mer om detta finns att läsa i P-A Rydelius artikel om barnpsykiatrins framväxt i Stockholm. Till Sverige och Ericastiftelsen kom 1942 den första barnpsykoterapeuten, Gudrun Seitz, efter utbildning i London. Ingen utbildning till psykolog eller barn- och ungdomspsykiatrer fanns ännu i landet (de kom först på 1950-talet). Vid Ericastiftelsen hade man dock givit en ettårig kurs i barns utveckling och behandling sedan 1937, alltså mycket tidigt mätt med internationella mått. Den riktade sig framför allt till pedagoger, läkare och socialarbetare och avsåg att belysa att barn har ett inre själsliv som samspelar med omvärlden. Redan 1948 startade den första utbildningen för barnpsykoterapeuter vid Ericastiftelsen, den s.k. Högre Årskursen. Den byggde på den ettåriga heltidsutbildningen – Diplomkursen. Mer om barn- och ungdomspsykoterapin vid Ericastiftelsen finns att läsa i artikeln av Britta Blomberg och Gunnar Carlberg. I ett betänkande från 1944 angående den psykiska barna- och ungdomsvården framställs en kungörelse angående statsbidrag till den psykiska barna- och ungdomsvårdens utveckling i Sverige (SOU: 1944). Detta betänkande utmynnade bl.a. i att den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) byggdes ut inom landet. Några mer eller mindre permanenta verksamheter fanns redan t.ex. vid Stockholm stads barnavårdsnämnds rådgivningsbyrå i uppfostringsfrågor (som ovan nämnts hade startat 1933), i Göteborgs stad samt i Eskilstuna, Örebro län, Värmland, Söderbärke och vid Ericastiftelsen. Syftet med utbyggnaden var flerfaldigt, bl.a. att barn skulle erbjudas psykisk hälsokontroll i samband med den förebyggande medicinska barnavården. Under många år präglade psykoterapi på psykoanalytisk eller psykodynamisk teoretisk grund terapiutbudet framför allt inom PBU/BUP. Många metoder har funnits sida vid sida, men denna inriktning har dominerat den individualpsykoterapeutiska behandlingen. Här avspeglas tydligt mötet mellan psykoanalytisk teoribildning och de socialpolitiska åtgärderna för barn, ungdomar och deras föräldrar för att befrämja den mentala hälsan, ”mentalhygienen”, i landet och den blev en mycket användbar behandlingsform. Det är ju ingen nyhet att denna bas under senare år har ifrågasatts från olika håll. En psykiatrisering med betoning på det enskilda barnets funktionshinder dominerar för närvarande inom barn- och ungdomspsykiatrin. En illustration av detta kan vi läsa i detta nummer av Mellanrummet i ett referat från IACAPAP-konferensen i Berlin där läkemedelsfirmornas reklam för behandling med farmaka av koncentrationssvårigheter hos barn var ett dominerade inslag. Efter den mycket kraftiga betoning på barns neurologiska funktionshinder som fått råda under senare år, kommer nu forskning som visar på hur kroppen (hjärnans utveckling, ämnesomsättningen och t.o.m. generna) påverkas av det psykiska välmåendet och den yttre miljö som barnet möter. Lättillgänglig litteratur med översikt om detta kroppsliga och mentala samspel finns t.ex. i Währborg (2002), Balbernie (2001), vilken också refererats på svenska i Mellanrummet nr 7. Som vi så ofta påpekat i Mellanrummet samverkar kropp och psyke med den omgivning som råder runt barnet och tonåringen såväl inom familjen som inom samhället i stort. Äntligen kan man börja skönja en tillbakagång för den ensidiga betoningen på biologin och alltfler inslag i media visar på det sociala samspelet betydelse. Behandlingar som bygger på olika samspelssituationer utvecklas och sprids nu bl.a. inom barn- och ungdomspsykiatrin på många håll i landet. I Times Magazine kunde man sommaren 2004 läsa om s.k. ”nurture groups” som börjat utvecklas inom skolsystemet i Eng-land. I artikeln besöker man Birkenhead i Liverpoolområdet där arbetslösheten är katastrofalt hög. De barn som går i ”the nurture group” kommer alla från mer eller mindre miserabla hemförhållanden och syftet med ”omvårdnadsgruppen” är att ge den omsorg och uppfostran i samspel som många av barnen saknar. Vid ett tillfälle uttalar sig en liten pojke om frukostflingorna:
Låt oss hoppas att fler barn som lever under socialt otillfredsställande förhållanden kan erbjudas flingor med vitaminer och vänligt förstående, men inte desto mindre korrigerande bemötande av vuxna likt pojken i Liverpool. Därmed inte sagt att farmaka inte fyller en stor funktion i de sammanhang där sådan behandling är adekvat! Ett sorgligt faktum är att kritiken mot psykodynamiskt inriktad psykoterapi ofta bygger på missuppfattningar – och kanske projektioner – om vad som egentligen försiggår mellan barnet och terapeuten. En tant som sitter på sandlådekanten och uppmanar barnet att släppa loss sina inre krafter är en nidbild som säger mer om den som hyser denna bild än om terapin. Under senare år har bl.a. Elisbeth Cleve – vars böcker nu finns översatta även till engelska (Karnac, 2004) och flera andra språk – låtit läsaren komma in i terapirummet för att följa vad som försiggår där. Något ”hummande vid sandlådekanten” är inte metoden för dagen! I detta nummer har redaktionen velat visa på den historiska utvecklingen, men också hur psykodynamiskt inriktad terapi numera kan bedrivas under olika former. En teoretisk grund (t.ex. en psykoanalytisk teoribildning) innebär ju att man har en bas för sitt tänkande och för besluten om åtgärder. De metoder och tekniker man sedan använder utifrån denna teoretiska grund kan variera (t.ex. antalet personer i rummet – en individ, en grupp, en familj, nätverket). Metoder kan också utgå från olika terapitekniska aspekter (t.ex. olika interventioner i en individualterapi). Från Vårstavi berätta Björn Sahlin om en av Sveriges första psykoterapeuter, Poul Bjerre, och hans sätt att arbete i en samtid där ”nervösa åkommor” fortfarande var obegripliga för de allra flesta lekmän och professionella. I redaktionen är vi glada att kunna få möjlighet att publicera detta unika bidrag! Siv Boalt Boëthius, Stockholm, presenterade i sitt inledningsanförande vid årets Psykoterapimässa en översikt över olika psykoterapiformer. Vi får en illustrativ belysning av de olika terapiformernas bakgrund och hur den präglar t.ex. inställningen till forskning. P-A Rydelius, Stockholm, berättar om barnpsykiatrins framväxt i Stockholmsområdet. Artikeln ger en historisk tillbakablick som sätter fokus på hur barn- och ungdomspsykiatrin vuxit ur olika idétraditioner som fortfarande påverkar dessa verksamheter i hela landet. Ingegerd Brofalk, Stockholm, ger oss en tillbakablick i hur rådgivningsbyrån, ”rådis” i Stockholm, kom att bli den Psykiska Barna- och Ungdomsvården (PBU) och nu, sedan tre år tillbaka, Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP). Britta Blomberg och Gunnar Carlberg, Stockholm, berättar om hur barnpsykoterapin utvecklats under de 70 år som Ericastiftelsen varit mångas ”alma mater”, och hur den har en framträdande plats i den kliniknära forskningen vid institutionen. Pia Eresund, Stockholm, ger oss en personlig betraktelse över sitt slit med bråkiga pojkar från hennes första yrkesverksamma år på Barnbyn Skå till dagens arbete med barn med likartad problematik. Lisa Resare, Paris, utbildades redan i mitten av 1950-talet som psykoterapeut vid Ericastiftelsen. Majlis Winberg Salomonsson har träffat henne i Paris där hon arbetat under många år vid Centre Alfred Binet. Vid EFPP:s konferens i Stockholm 2003 presenterade Christopher Reeves, från Cornwall, ett paper som också publicerats i tidskriften Insikten. Här kan vi läsa om hur det Winnicottianska perspektivet ändrats genom åren och hur barnpsykoterapeuter i Storbritannien står inför mycket likartade utmaningar som vi gör här i Sverige. Redaktionen har frågat kollegor i Danmark, Finland och Norge om läget för denna behandlingsinriktning i respektive land. Denna unika sammanställning är vi mycket glada att få bjuda Er läsare på. Mellanrummets kontaktmän har bidragit med information om hur psykodynamisk inriktad psykoterapi med barn och ungdomar gestaltar sig i olika delar av Sverige idag. Det är en glädje för oss i redaktionen att ha fått chansen att sammanställa detta unika material – ett riktigt mellanrum! Vi har också med två artiklar från den kliniska vardagen som visar på nya områden där psykoterapi på psykodynamisk grund når barn och ungdomar: I en intervju med Suzanne Norberg Andersson och Kerstin Nilsson, Uppsala, kan vi läsa mer om det psykoterapeutiska pionjärarbete som börjar göras med barn och ungdomar inom habiliteringen. Erna Grönlund och Barbro Renck berättar från ett forskningsprojekt vid Karlstads BUP om stödjande, målinriktad och tidsbegränsad dansterapi för barn med ADHD-diagnos. Det bygger på ett unikt samarbete mellan BUP, Danshögskolan i Stockholm och Karlstads universitet. I förra numret fanns en insändare av en lärare från Örebro, Eva Neander. När hennes elever läste det poem hon skrivit utryckte de spontant sina tankar om det hon iakttagit. Vi får läsa om deras reaktioner på dikten. Som alltid återfinns också en litteraturlista som anknyter till temat, recensioner och referat från ett flertal kongresser. Vi i redaktionen hoppas att vi med detta temanummer förmedlar något av den bakgrund som barn- och ungdomspsykoterapin vilar på. Vi människor – och inte minst vi behandlare – är en produkt av vad vi har med oss i bagaget tillsammans med det vi möter i nuet. För redaktionen är det en glädje att få publicera ett temanummer som kan sprida mer kunskap om denna dynamiska position av dåtid, nutid och framtid. Vi önskar Er en trevlig läs-ning!
Redaktionen Referenser:Aichorn, A. (1935). Wayward youth. New York: Viking. Balbernie, R. (2001). Circuits and circumstances: the neurobiological con-sequences of early relationship experiences and how they later shape be-haviour. Journal of Child Psychotherapy, 27(3), 237-255. Refererad av T. Brune (2002). Neurologi och psykoterapi, nya rön kring samband mellan kropp och själ. Tidskriften Mellanrummet, nr 7, 157-161. Burbury, W.M., Balint, E.M. & Yapp, B.J. (1945). An introduction to Child Guidance. London: Macmillian. Cleve, E. (2004). From chaos to coherence. London: Karnac. Fritzell, B. (2003). Alfhild Tamm. Pionjär inom svensk foniatrik och logopedi. Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 7(1). Grosskurth, P. (1986). Melanie Klein. Her world and her work. London: Maresfield Library. MacLean, G. & Rappen, U. (1991). Hermine Hug-Helmuth. Her life and work. London: Routledge. Ungdomsvårdskommitténs betänkande i utredning och förslag angående Psykisk barna- och ungdomsvård. Stockholm: Statens offentliga utredningar 1944:30. Justitiedepartementet. Wills, D. (1978). Fifty years of child guidance. Journal of Child Psycho-therapy, 4(4), 97-102. White, L. Taming the tiny tearaways. Times Magazine, 20 juni 2004. Währborg, P. (2002). Stress och den nya ohälsan. Stockholm: Natur och Kultur. Young-Bruehl, E. (1988). Anna Freud. A biography. London: MacMillian.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
