Nr 15. 2006 sid. 5–18
|
Nr 15. 2006 sid. 5–18
|
|
|
För terapeuter som väljer att förbli i sin profession ökar istället intresset för de ”verktyg” man redan har att tillgå. Förutom de yttre ramarna, som utgör förutsättningarna för att terapi ens ska vara möjlig, så är ”verktygen” i psykodynamiskt inriktad behandling oftast terapeuten själv. Det är den emotionella beredskapen att ta in och möta en annan människa som utgör drivkraften i arbetet. Det är nyfikenhet kombinerad med en kognitiv och kunskapsmässig teoretisk förankring och egen självkännedom, förvärvad bl.a. genom egen terapi eller psykoanalys. Och det är inte minst patientens kroppsliga reaktioner som återspeglar sig, eller kanske för första gången finner ett rum, i terapeutens egna upplevelser. Det är denna ”verktygslåda” som står till buds för terapeutens arbete. Det är sedan terapeuten själv som måste träna sig i att välja vilka verktyg som ska komma till användning i det specifika ögonblicket i mötet med varje enskild patient i terapirummet. Och med barn och ungdomar förvånansvärt ofta i områdena utanför rummets gränser! I detta nummer av Mellanrummet har vi valt att fokusera på psykoterapeutrollen, detta så eftersatta, men nödvändiga tema för barn- och ungdomspsykoterapeuten. Hos många terapeuter finns nog tidiga behov eller önskningar av att vilja sätta sig in i och lista ut vad som kan finnas bakom det till synes uppenbara. Kanske är det något av latensbarnets detektivanda som blandas med genuina behov att försöka förstå hur andra människor fungerar ”bakom kulisserna” och att försöka hjälpa dem som inte fungerar så väl att få bättre möjligheter i livet. Kanske är det också behov av att hjälpa eller förhindra psykisk smärta som styr terapeutens yrkesval. Egna upplevelser av psykisk smärta kan vara en viktig ingrediens i yrkesvalet. I detta nummer av Mellanrummet kommer många psykoterapeuter till tals gällande det egna yrket. Trots att skribenter och intervjupersoner har varierande bakgrund avseende utbildning, klinisk erfarenhet, verksamhetsområde och nationalitet visar det sig att många betonar likartade teman och upplevelser. Psykoterapeutyrket har stora likheter oavsett om man arbetar med vuxna, ungdomar eller barn. Det praktiska utövandet ser dock olika ut då arbetet med framför allt barn kan innebära fysisk aktivitet från terapeutens sida, på ett sätt som sällan blir aktuellt i arbete med vuxna patienter. I detta nummer kommer också många terapeuter som huvudsakligen arbetar med vuxna till tals, som en illustration till de gemensamma aspekterna. Janine Sternberg skriver (2006) att en psykoterapeut förväntas bl.a. kunna:
Dessa tre riktlinjer samt några egna funderingar får utgöra utgångspunkten för hur vi i redaktionen ser på professionen som psykoterapeut och hur den påverkar den enskilda yrkesutövaren. Öppna sinnen. Det rör sig således om ett yrke som kräver att utövaren tränar sig att bli en mottagare, och förvisso inte bara av det som sker på en tydlig manifest nivå, utan även av subtila underströmningar. ”Latent material” är något som alla psykoterapeuter tränas i att uppfatta, dvs. en beredskap och öppet sinnelag för att ta in det som inte är iögonfallande. Det är ett mycket speciellt sätt att lyssna och ”ta in”. En förmåga till att kunna röra sig och hela tiden växla mellan förgrund (det som till synes verkar vara i fokus) och bakgrund (det som kanske ur terapins uppgift på sikt ska bringas i förgrunden). Att röra sig mellan dessa skikt kräver en starkt närvarande människa. Det är sannerligen inte bara en i rummet närvarande person, utan mer av mental och kroppslig närvaro. Om, när och vad man sedan gör av den perception, den förföreställning (det Bionska begreppet ”preconception”) som man är mottagare av är en annan fråga. Det är alltså inte bara vad barnet, ungdomen eller föräldern/-arna säger som är fokus för terapeutens uppmärksamhet, utan hur detta görs eller sägs (eller t.o.m. inte alls kommer till uttryck). T.ex. kan patienter som varit utsatta för yttre förändringar, kanske av traumatisk art, stundtals helt utelämna sådant som berör det faktiskt skedda, vilket borde varit något som terapeuten får ta del av. Om det kan anses utgöra självklarheter för ett terapeutiskt arbete att arbeta med det omedvetna, oformade och outtalade, så är det inte lika självklart hur en terapeut tillägnar sig och vidareutvecklar förmågan att uppfatta och arbeta med detta. Inte heller vad denna skolade ”överkänslighet” gör med en terapeut i längden. Hur kan en människa, där arbetsinstrumentet är den egna personen, använda denna kapacitet i arbetslivet och hur kan man stänga av den i lämpliga sammanhang privat? Och vad gör detta intagande och stillasittande, kanske att vara på sin vakt hela tiden, med en människa som då måste vänta med att få utlopp för allt som inkommit i kropp, emotioner och tankar? Kanske är behovet, som många terapeuter uttrycker, extra stort att i privatlivet ”bara göra” något där man ser ett konkret och snabbt resultat av sina handlingar. Allt från att trimma sin kropp, så andning och puls påverkas till att baka/snickra/sy/sticka/måla osv. där man kan se en färdig produkt. Terapeuter vore ”ena kônstiga ena” om inte också dom måste ta chansen och skapa tydliga och synliga resultat. Och då inte efter långa tidsperioder av ofullgångenhet! Speciellt intressant blir frågan om latent material, eller ”att arbeta i metaforen”, i förskjutningen och med symbolmaterial, när det gäller barn- och ungdomspsykoterapeuter. Övervägande delen av det som sker under en terapitimme är inte målfokuserade samtal. Ett litet barn uttrycker sig självfallet via andra medel. Ibland kan det vara en kroppslig aktivitet, som involverar terapeuten. Barnet kanske börjar klättra upp på möbler, springa i korridorer, försöka öppna fönster, balansera osv. Hur hanterar terapeuten detta, så att det kan bli ett användbart verktyg i den psykiska förändringens tjänst och inte bara en gränssättning som stoppar ett beteende och som många andra närstående och professionella kan hjälpa barnet med? Och hur hanterar terapeuten barnets uppmaningar att delta i lekar? När ska man delta? Hur ska man delta? Vad ska man stå ut med, och var går gränsen för ens egen tolerans? I barnterapier finns ju alltid de tre reglerna i terapirelationen att hålla sig till (du får inte göra dig själv illa, du får inte göra mig illa, du får inte förstöra något). Men punkten där patienter går över gränsen är individuell för varje terapeut och för varje unikt patient–terapeutpar. I ett sammanhang kan det vara lämpligt att ett barn får ha sönder något, i ett annat helt fel. Men hur vet terapeuten detta och vad styr henne eller honom att sätta stopp? Och av alla otaliga sätt att markera gränser, varför väljer terapeuten just en specifik metod? Ibland kan lekfullhet och humor vara alldeles adekvat, i ett annat skulle en lekfull kommunikation bara bli till ett hinder och en rak, tydlig och fåordig gränsdragning det enda som gagnar patienten. Men hur lyckas terapeuter, ofta på bråkdelen av en sekund, uppfatta undertonerna i en ung patients handlingar? Och dessutom värdera dem i förhållande till den unika situation som det enskilda barnet befinner sig i? Och ytterligare därtill väga detta i förhållande till vad som teoretiskt och empiriskt kan bedömas som en adekvat handling? Och ställa om sig själv, så att man utför denna handling? En lång sekvens, och ibland måste det gå oerhört snabbt, när ett barn t.ex. sträcker upp näven för att slåss. Uthärda motöverföringar. Nästa verktyg, och kanske det allra viktigaste, som terapeuter tränas i att hantera och arbeta med är den egna motöverföringen. Som terapeut måste man, som nämnts, först ha ”kanaler”, öppna sinnen för att ta in det patienten förmedlar. Dessa kanaler måste vårdas och underhållas. Det är helt rimligt att patienter då och då möter en trött terapeut. Men en terapeut som kontinuerligt är psykiskt frånvarande är knappast till någon hjälp för de barn, ungdomar och föräldrar som idag behöver hjälp. Om inflödeskanaler fungerar, så måste terapeuten i nästa led också hålla fast vid det som kommer in i honom eller henne. Det inkomna som patienten förmedlat ska nu uppfattas, hanteras, processas och göras något vidare med. Paula Heimann skrev redan 1950 att
De motöverföringar terapeuter har att hantera betraktas numera som ett av de allra väsentligaste verktygen i terapiprocessen. Men vad gör då terapeuten med dessa? Och hur överlever man som terapeut med att härbärgera obehagliga och stundtals vedervärdiga känslor av mental smärta? Och hur transformerar man dem så att de i någon form kan bli möjliga för patienten att återta och vidareutveckla? Ibland kan det dessutom ta lång tid innan det som ”containas” kan finna en tankestruktur eller form för terapeuten. Ofta upplevs det bara på ett rent kroppsligt plan. Vi vill här rekommendera en mycket läsvärd artikel av Pamela Berse Sorensen (1997) som belyser ”containandets” olika delmoment. En ståndpunkt som många författare av psykoterapeutiskt arbete av idag återkommer till är vikten av att kunna tänka. Utöver den upptränade (och förhoppningsvis vårdade!) förmågan att ta in och härbärgera material som patienten förmedlar, måste terapeuten på olika sätt kunna tänka om denna information. Terapeuter arbetar alltså både med en utökad förmåga att ta in och känna av emotioner och med sitt teoretiska kunnande. Terapeuten måste då ha en alert förmåga att plocka fram och integrera kunskaper om både normalutveckling och psykopatologi och vad som utifrån detta kan vara salutogena interventioner. Inte undra på att utbildningen tar tid och att identiteten som terapeut tar ännu längre tid att erövra! Skapa ett reflekterande utrymme. Den tredje aspekten som Stern-berg refererar till är förmågan att tänka och att skapa ett reflekterande utrymme. Det är nog denna del som, även om den alltid funnits inom psykoterapeutisk teknik, fått mest teoretisk uppmärksamhet under senare år. Forskning, bl.a. av Peter Fonagy och hans kollegor, liksom av de kognitiva inriktningar som f.n. styr så mycket av den offentligt finansierade vården, har fokuserat på reflektionens betydelse. Mycket – och oerhört intressant – finns skrivet om kapaciteten att skapa reflekterande utrymme. Utgångspunkten måste självfallet vara att terapeuten själv kan tänka, och då med en förmåga att se på fenomen från olika vinklar. I terapier med psykotiska patienter eller vid snabba utagerande situationer är detta inte så lätt. Som alltid gäller för terapeuten att då hålla fast vid de få grundregler man har. Om patienten man har framför sig förstör för såväl sig själv som något i rummet, gäller det för terapeuten att så snart som möjligt försöka få tillbaka sin egen kapacitet att tänka. I extrema fall kan det t.o.m. innebära att terapitimmen måste avslutas och ”yttre hållande” måste till. I de flesta fall är det dock möjligt för en terapeut att få tillgång till sin egen tankeapparat och det är denna som sakta, men säkert ska bilda en modell för en reflekterande förmåga hos patienten. För att referera till Freud, så ska jaget vara där detet en gång var. Många barn och ungdomar som får psykoterapeutisk hjälp är inte reflekterande – kanske har de aldrig ens fått chansen att tillägna sig denna kapacitet. Det är därför som terapeuten måste låna ut sin ”tankeapparat” till patienten. Att hitta sätt för detta är en konst som både lärs ut i terapiutbildningar, men kanske framför allt i kliniska handledningssituationer. För detta kan man ju inte läsa sig till. Det måste göras! Många trial-and-error interventioner görs av terapeuter, och det kan ta lång tid innan man märker att patienten börjat tillägna sig något av att tänk-först-och-handla-sen. I flera nummer av Mellanrummet har vi publicerat artiklar som betonar vikten av att först hjälpa patienten att börja bygga upp en tankeapparat innan tankar kan formas och tänkas där (t.ex. nr 4, Tid och rum i barn- och ungdomspsykoterapi). För några patienter kan det innebära att betoningen i behandlingen till en början ligger på fenomen som gör det möjligt att överhuvudtaget ta in information. Först efter att denna kapacitet förvärvats kan man hjälpa den unge att känna igen och hitta ord för allehanda upplevelser och situationer som tidigare varit omöjliga att tänka kring. Och efter detta kan upplevelser av ”volym” och nyanser, dvs. en aktiv jämförelse mellan olika sinnestillstånd, bli möjlig och då kan också regleringsfunktioner bildas i patienten. Att förmedla. I dagens psykoterapitekniker som vilar på psykodynamisk grund ligger också att allt det som terapeuten nu upplevt, hanterat och så småningom bestämt sig för att göra något med, ska förmedlas till patienten. Här kommer ytterligare en sträng som en terapeut måste ha på sin lyra: förmågan att förmedla sig på rätt sätt till respektive patient. Winnicott myntade begreppet att patienten ska få den terapeut han behöver. Det är därför terapeutens ansvar att variera sitt sätt att förmedla sig, så att det gagnar den individuella patienten man har framför sig. Vilket ordval, tonfall, gester, längd på meningar väljer man? Tittar man patienten i ögonen eller generaliserar terapeuten genom att förmedla associationer man fått? Här kommer ytterligare en aspekt av inlevelseförmåga att behövas. Terapeuten måste vara beredd, oavsett hur klar man själv kan tycka sig vara över något fenomen, att ”förpacka” sin intervention på ett sådant sätt att den blir möjlig att ta emot för den patient som man möter i stunden. I barnterapier har det länge dryftats om interventioner i metaforer kan vara lika användbara och kurativa som verbala ”överföringstolkningar” eller historiska tolkningar. För oss som arbetar med barn känns frågan ovidkommande. Självfallet sker en psykisk förändring för ett barn om det ges möjligheter till ett alternativt och utvecklingsbefrämjande förhållningssätt till sig själv och omvärlden. I mycket av den litteratur som på senare år sett dagens ljus, bl.a. utifrån Anne Alvarez och de som har likartad skolning som hon, betonas att verbala tolkningar inte alltid är av godo. Det lilla barnet som varit utsatt för grava trauman behöver sannolikt inte i första hand få hjälp att verbalt förstå vad som hände. Vi är många barnterapeuter som gång efter annan märkt att detta istället kan bli det allra sista ledet i behandlingen. Först måste kanske barnet möta en annan människa som inte gör övergrepp (denna gång kanske med en ordstorm), utan som kan finnas bredvid och som tillsammans med barnet kan utforska hur man skyddar sig mot intrång. Säkert är det många barnterapeuter som känner igen hur barn med sådana förfärliga upplevelser i livet kan fascineras av att det går att bygga vallar av sanden i sandlådan som nu håller mot yttre angrepp. Kanske detta arbete (tillsynes en enkel lek i närvaro av en annan vuxen) är det mest kurativa? Små barn har ännu inte förmågan att göra parallella handlingar. Det innebär att leker de så leker de, pratar de om situationen hemma så är det detta som är för handen. Det gör att tolkningar i metaforen, eller via symbolmaterialet, som det ibland benämns, kan få en mycket kraftfull verkan. Om terapeuten däremot, kanske i sin iver att prata om det som det ”egentligen” handlar om, byter samtalsämne och för in verkligheten för snabbt, så blir det tyvärr också ett byte av fokus för barnet. Det som skulle kunnat leda till en emotionellt förankrad psykisk förändring blir istället, i bästa fall, ett kognitivt begripande av en situation. I sämsta fall leder det till ett lekavbrott. Det krävs således en hel del fingertoppskänslighet hos terapeuter som arbetar med barn för att kunna förutsäga när en intervention kan vara hjälpsam eller när den kanske faller på hälleberget. Detta för att barnets egen ålder hindrar en sammankoppling av olika aspekter av problematiken. Kunskaper om normalutveckling kan inte nog betonas för den verksamma barn- och ungdomspsykoterapeuten. En viktig aspekt av tänkande är förmågan att uthärda det obegripliga och det tvetydiga över tid. Mycket ofta sitter terapeuten med oförmågan att förstå vad som egentligen försiggår i patienten. Under lång tid – och det kan verkligen vara över en till synes oändlig tidsperiod – kan terapeuten behöva leva i ett tillstånd av icke-vetande och udda upplevelser likt dem i Alice i Underlandet. Hur man överlever och kan bringa någon sorts rätsida och sans i det som sker är en av de största konsterna med terapeutyrket. Inte undra på att så många söker sig till andra inriktningar som ger snabba förändringsresultat av symptombilden. Kanske har denna aspekt av yrket också fått en allt starkare relevans i dagens samhälle, där mycket ska gå snabbt och förmågan att uthärda tvetydigheter och paradoxer inte är något som premieras. Intressant att se är att i senare års produktion av engelskspråkiga artiklar och böcker som berör psykoterapeutiska processer så har ordet ”sustain” fått en framträdande och återkommande plats. Terapeuters förmåga att ”sustain” (hålla ut och uthärda över tid) är sannolikt av ännu större betydelse i dagens samhälle än det tidigare varit. Kroppsliga reaktioner och personlighet. Winnicott skriver (1962) att när han bedriver psykoanalys så strävar han bl.a. efter att:
Att detta rör sig om rent somatiska ekvivalenter till kognitiva och emotionella tillstånd är uppenbart. Mycket har skrivits om terapeuters kroppsliga reaktioner i samband med motöverföringsreaktioner. Eftersom ”affektintoning” är så betydelsefull för det terapeutiska arbetet, kommer även terapeutens affektregister att bli aktiverat. Så ponera, för ett ögonblick, att det kanske är de kroppsliga momenten, och inte enbart den intellektuella förståelsen, som har en genomgripande betydelse för förändringspotentialen hos patienten. Ponera samtidigt att om patienten påverkas kroppsligen, och terapeuten har kroppsliga motöverföringskänslor, så är det inte ”bara” en känsla utan de facto en somatisk reaktion även hos psykoterapeuten. De flesta terapeuter är nog förberedda på att de ska låna ut sin tankeapparat och sin emotionella inlevelseförmåga. Men hur beredd är den blivande terapeuten på att patientens känsloliv också ska finna en somatisk plats i terapeutens egna kroppsliga reaktioner? Och även om man nu vet om detta, hur rustar man sig då för att hantera sådana kroppsliga uttryck i yrket? Och vad händer med terapeuter som dagligen utsätter sig för att dela (och kanske själva mentalt, kognitivt och kroppsligen uppleva) fasansfulla eller starkt aggressiva och destruktiva upplevelser av mental smärta? Kan en del av terapeuters trötthet hänföras till att man inte tillräckligt tar hand om och vårdar den apparat som ska bära det patienterna förmedlar? Coppolillo (1996) skriver i sin bok om barn- och ungdomspsykoterapi att:
Tänk om terapeuter skulle få chansen att ta detta uttalande på allvar! Då skulle nog en del av den nyfikenhet och beredskap man har inför mötet med nya patienten se annorlunda ut. Kanske är bristen på ”instrumentvård” en av anledningarna till att terapeuter lider av ”fredagssjukan”. Medan övriga familjemedlemmar vill umgås, för äntligen är det fredag, så har många terapeuter ett välkänt behov av avskildhet och av att få vara i fred. På lördagen kan umgänge med andra vänner och bekanta börja, men efter arbetsveckans slut behövs ett andrum – och kanske också ett mellanrum – för att ställa om sig till hur man kan upplåta sig själv. I nr 13 av Mellanrummet anmälde Leif Havensköld Daniel Sterns nyöversatta bok Ögonblickets psykologi, där han tar upp begreppen ”now-moments” och ”moments-of-meeting”. Dessa är enligt Stern ”something more than interpretations”. Stern beskriver tidigare i en artikel att:
Är det i just dessa moment av känslopåslag, såväl emotionellt upplevda som med kroppslig ekvivalens, som själva förändringen sker? Dessa moment är inget blivande terapeuter teoretiskt kan lära sig, utan de uppstår ofta utifrån vissa, ibland oförutsägbara, situationer i mötet mellan patient och terapeut, något som bl.a. Gunnar Carlberg har skrivit om vad gäller vändpunkter i terapier (1999). Att terapeuten är genuint närvarande i dessa ögonblick är ju självklart och troligen kommer vi framöver att se mer litteratur som belyser samspelet mellan kroppsliga och mentala reaktioner också för terapeutens del. Utifrån all den forskning och litteratursammanställning som nu pågår, så dröjer det nog inte länge förrän man kan ”bevisa” att människan är ett flockdjur och att vi påverkar varandra på många andra vis än genom de påtagliga handlingarna och orden. Sannolikt är barn- och ungdomsterapeutens egna potentiella affektpåslag som högst när man stundtals också måste röra sig utanför terapirummet tillsammans med sin patient. Barn som agerar på allehanda sätt i väntrum och på toaletter, färdtjänsttaxi som uteblir och barnet blir ”hängande i luften” medan man själv ska ta in nästa patient som väntar på sin tur. Ungdomar som agerar via trasslande med tider försätter terapeuten i en situation där de egna personliga känslorna blandas med de ”professionella”. Alla är de exempel på gränsområdet mellan terapeutens eget rum, omvärlden och de privata reaktionerna. En mycket intressant sammanställning har gjorts i EFPP:s skriftserie av Dimitris Anastasopoulos och Evagelos Papanicolaou (2004). De har sammanställt åtta psykoterapeuters tankar om terapeutrollen som belyser betydelsen av terapeuters personligheter och hur patienten påverkar terapeuten. Även om de alla arbetar med vuxna, så finns många intresseväckande tankar att ta del av i boken. Nina Coltart (1996) har skrivit en fascinerande liten bok om hur man överlever som psykoterapeut. Även hon är vuxenanalytiker, men många av hennes synpunkter är av intresse för en barn- och ungdomspsykoterapeut. Den röda tråden genom hennes bok är hur man kan ”survive with enjoyment”. Att överleva och fortfarande kunna njuta av och glädjas åt nya möten med människor som kräver att terapeuten lånar ut sin kapacitet. Hur blir det möjligt? Självfallet betonar hon, som så många andra, vikten av att ha ett eget privatliv som ger tillfredsställelse och glädje för att orka ta in andras elände. Men hon betonar också vikten av att terapeuten inte blir förbrukad. Detta är något vi sett på många håll i väst-världen där yttre destruktiva ramar, ofta i samband med omorganisationer, river ner grunden för utövandet av psykoterapeutprofessionen. Ytterst lite finns skrivet om barn- och ungdomspsykoterapeuters syn på yrkesrollen och hur professionen påverkar dem. Än glesare är det med litteratur på svenska. Birgit Hallerfors, som också skriver i detta nummer av Mellanrummet, gjorde 2000 intervjuer med psykoterapeuter som arbetar med barn och ungdomar. I hennes sammanställning finns också en litteraturgenomgång som varmt rekommenderas. Såväl i svaren från de intervjuade som i litteratursammanställningen framkommer att det tar lång tid att skapa sig en identitet som psykoterapeut. Att teoretiskt lära sig mycket om psykoterapi är en sak. Det är en helt annan att vara i och vilja stanna inom professionen. Första steget är alltså att överleva själva utbildningen, där mycket av det man trott och tänkt ställs på ända. Nina Coltart menar i sin bok att utbildningstiden ändå är den lättaste delen, eftersom man då fortfarande är hållen inom en institutionell ram och delar sina upplevelser med andra i samma situation. Betydligt svårare är det att överleva, kanske som ensam i sitt slag, när man kommit ut på fältet. Det är sannolikt just här som skärningspunkten mellan ”kunskap och konst” gör sig gällande. Kunskaper kan man tillägna sig under en viss tid. Konsten måste tränas och utformas på nytt i varje unikt möte mellan en patient och dennes terapeut. I sin doktorsavhandling skriver Haldis Hjort att:
Att vara psykoterapeut är inte ett kall. Och som psykoterapeut till professionen, med en god utbildning bakom sig behöver man sannolikt inte många andra utbildningar. Däremot är det livsnödvändigt att få och att skapa sig möjligheter till den ständiga fördjupning och vidareutveckling som behövs för att kontinuerligt slipa sina verktyg och ta in ny kunskap inom området. Att psykoterapeutens yrke kräver en kombination av ”the art and science” – konst och vetenskap – är uppenbart. En teoretiskt påläst terapeut är nog bra, men i det terapeutiska mötet med den som söker hjälp krävs också snabb tillgång till egen kreativitet. Kanske är det denna kombination som gör yrket så levande och intressant, trots alla påfrestningar! Det är vad vi i redaktionen hoppas förmedla med detta temanummer. Från Norge berättar professor Michael Helge Rønnestad, vid Psykologisk Institutt, Universitetet i Oslo, om den senaste forskningen kring terapeutyrket och den avgörande betydelse som terapeuten har för behandlingsuppläggning och utfall av behandlingen. Göran Ahlin, docent i psykoterapi, gruppanalytiker, handledare och lärare i psykoterapi och forskningsledare inom Psykoterapisällskapet i Stockholm, belyser avarten ”vild psykoterapi”, här benämnd parasitär psykoterapi. Hur patienter kan riskera att exploateras av terapeutens egna behov om denne inte förmår eller har tillräcklig motivation att upptäcka detta. Vi har även en intervju med leg. psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahl, Stockholm, som skrivit flera böcker om psykoterapeutyrket och på ett mycket personligt plan berättat om sitt liv som terapeut. Leg. psykologen, leg. psykoterapeuten Ola Lindgren, Karlstad, berättar i sin artikel om terapeuters upplevelser av sitt yrke och ”rummets” betydelse för utövande av professionen, såväl på ett konkret som ett metaforiskt plan. Även leg. psykologen, leg. psykoterapeuten Birgit Hallerfors, Stockholm, skriver om en rapport inom UBi, Stockholms läns landsting, som bygger på intervjuer med yrkesverksamma terapeuter och deras syn på arbetet. I intervjun med nio barn- och ungdomspsykoterapeuter av Britta Blomberg och Kia Szutkiewicz, redaktionen, belyses frågor om organisatoriska ramar och hur de påverkar terapeuten. Vi får också ta del av en samlad drygt 200-årig kunskap om barn- och ungdomar i psykoterapi och arbete med föräldrar och hur yrket påverkar terapeutens eget privatliv! Vi har glädjen att presentera en intervju med psykoterapeuten Monica Lanyado, London, där hon betonar vikten av balans mellan yrket som terapeut och privatlivet, speciellt vid arbete med traumatiserade patienter. Även leg. psykolog och psykoanalytikern Susanne Kaplan, Stockholm, berättar i intervjun med henne om den specifika situation som arbete med gravt traumatiserade patienter försätter terapeuter i. Från Karlaplans Psykoterapigrupp skriver leg. psykologerna, leg. psykoterapeuterna Helena Jarlemark och Märta Lönnquist om teamsamarbetets fördelar och svårigheter och hur teamet påverkar den enskilde terapeuten. Leg. psykolog, leg. psykoterapeut Fredrik Odhammar, Ericastiftelsen, Stockholm, berättar om terapeutiska stilar, varför och på vilket sätt terapeuter väljer olika förhållningssätt och inriktningar för sin profession. Leg. sjuksköterska, leg. psykoterapeut Helen Bahrd, Östersund, och leg. psykolog, leg. psykoterapeut Magdalena Ståhle, Oskarshamn, belyser i sin artikel faktorer som påverkar psykoterapeuters ”mentalhygien”. Hanna Sitter Randén, leg. psykoterapeut, lärare och handledare är verksam på Psykoterapienheten inom Södra sjukvårdsområdet i Stockholm. Hon ger en inblick i terapeutens arbete med patienter med allvarliga personlighetsstörningar. Det ställer speciella krav på psykoterapeuter att möta människor i psykotiska eller psykosnära tillstånd, vilket hon förmedlar i artikeln. Många terapeuter som arbetat länge inom yrket önskar – och kanske också behöver – förmedla sina intryck och upplevelser av denna så fascinerande profession. Leg. psykolog och leg. psykoterapeut Elisabeth Cleve, Stockholm, berättar här om sina erfarenheter av att vara författare och terapeut och de reaktioner hon mött när hon låtit läsare följa med in i terapirummet. Som alltid har vi också recensioner och referat från kongresser liksom insändare som stimulerar till eftertanke. Vi önskar Er alla en trevlig läsning och hoppas kunna bjuda på några nya vinklingar på barn- och ungdomspsykoterapeutens profession. RedaktionenReferenserAnastasopoulos, D. & Papanicola, E. (2004).
The therapist at work. Berse Sorensen, P. (1994). Thoughts on the containing process from perspective of infant/mother relations. I S. Reid (ed.) Development in infant observation. London: Routledge. Carlberg, G. (1999). Vändpunkter i barnpsykoterapi. Psykoterapeuters erfarenheter av förändringsprocesser. Doktorsavhandling. Peda gogiska institutionen. Stockholms Universitet. Coltart, N. (1996). How to survive as a therapist. London: Sheldon Press. Coppolillo, H. (1996). Psychodynamic psychotherapy of children. An introduction to the art and the techniques. Madison: International Universities Press. Inc. Hallerfors, B. (2000). Ett gott yrkesliv – förutsättningar och hinder. FoU-rapport 00-03. Stockholms läns landsting, barn- och ungdomspsykiatrin. Heimann, P. (1950,1989). I M. Tonnesmann (ed.). About children and children-no-longer. Collected papers 1942-80. Paula Heimann. London: Routledge. Hjort, H. (2000). Idéer i norsk psykoterapi 1970-2000. En studie av utvikkling i psykoanalytisk og familieterapeutisk tradisjon og av psykoterapeuters teoretiske preferanser. Doktorsavhandling. Psykologisk Insti-tutt, Universitetet Oslo. Stern, D. et al. (1998). Non-interpretive mechanisms in psychoanalytic psychotherapy. The “someting more“ than interpretation. International Journal of Psycho-Analysis, 79, 904-921. Sternberg, J. (2006). Not simply ´doing´. I M. Lanyado & A. Horne: A question of technique. Independent psychoanalytic approaches with children and adolescents. London: Routledge. Winnicott, D.W. (1962). The aims of psychoanalytic treatment. I The maturational process and the facilitating environment. London: Hogarth Press.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
