Likt tidigare teman har vi i redaktionen mötts över en diskussion
om avslutning i terapiarbete med barn, ungdomar och deras föräldrar.
Man kan lägga många teoretiskt applicerbara aspekter på spörsmål om
avslutningar, men det är uppenbart att detta tema berör terapeuter
även på ett emotionellt och personligt – om än inte privat – plan.
Detta är något som många av artikelförfattarna i detta temanummer
illustrerar och som också präglade diskussionen i redaktionen. Att
arbeta med en patient och sedan se den lämna terapirummet och veta
att man oftast inte kommer att få följa personens fortsatta livsöde
väcker många frågor av existentiell natur, något
Marie-Louise Ögren tar upp i sin artikel.
Terapeuten är satt att leva med ovetskap om det fortsatta förloppet,
men ändå ha en förtröstan om att det man delat med patienten under
terapiprocessen lever vidare och utvecklas. Den psykodynamiskt
arbetande terapeuten blir känslomässigt involverad, där egna tankar
och förhållningssätt till avslut, lämnande, övergivenhet och det
slutgiltiga avskedet från jordelivet aktualiseras vid varje nytt
avslutningsarbete i terapier. Avsked kan vara adekvata och väl
förberedda, men det finns nästan alltid ett stråk av sorgsenhet i
samband med att man lämnar varandra och vid tanken på att livet är
ändligt.
Hur vi människor använder olika verbala uttryck i avskedets stund
präglar våra vanor, men också innehållet i det unika avskedet efter ett
möte mellan två eller flera människor. Ordet "adjö" utgår ju från
franskans "à dieu" – men för många är inte "gå i herrens frid" ("vaya
con dios" på spanska) lämpligt. Något "arrivederci", "auf wiedersehen"
eller liknande är inte heller tillämpliga uttryck, eftersom man
antagligen inte kommer att ses igen. Ett "far väl" är något vi gärna
vill önska våra patienter i avskedets stund, en önskan som att de på
livets fortsatta stig ska fara väl, utan alltför stora kommande
svårigheter som möter dem. Men vi hoppas också att de – om och när
svårigheter inträffar – har med sig en upplevelse av att man då kan
vända sig till andra människor för att söka hjälp, skydd, tröst hos
någon som vill och kan dela den kommande historien. Ibland är denna
"någon" inte en levande människa, utan internaliserade upplevelser av
frid och förtröstan som kan hämtas t.ex. via litteratur, musik, naturen,
kroppslig rörelse.
I psykodynamiskt förankrade terapiformer finns kunskapen om att den
terapeutiska processen – "resan" – fortgår även efter att själva
avslutningen ägt rum. "Working through" och "sleeper effect" är begrepp
som berörs i detta nummer av Mellanrummet. Dessa fenomen är tydliga i
psykodynamisk behandling och finns redovisade i många forskningsresultat
som vi belyst i tidigare nummer av Mellanrummet (t.ex. nr 8 om Forskning
och utveckling). Patienten fortsätter att inom sig bära vidare och
utveckla de fenomen som varit centrala i behandlingen. För många
patienter räcker denna "färdkost" – dvs. mer funktionella strategier att
hantera olika livssituationer och ett internaliserat gott objekt – som
man fått med sig från behandlingen. För andra kommer den fortsatta
levnadsbanan att erbjuda även kommande problem och den viktigaste
generella kunskapen som en psykodynamisk behandling av barn och ungdomar
syftar till att förmedla är att hjälp och stöd finns att få i relationer
– man är sällan ensam om upplevelser och även om erfarenheten inte är
gemensam finns möjligheten att dela och utbyta känslor och tankar.
Den psykiska smärtan kan på nytt aktiveras och en del patienter söker
sig då tillbaka till terapeuten eller till andra som kan bistå. Den inre
dialogen som grundats från samspelet med terapeuten kan på så sätt
fortsätta genom livet. Men för yngre barn finns inte denna förmåga till
inre dialog ännu uppbyggd, varför kvaliteten i samspelet med de vuxna
som omger barnet är avgörande. För patienter som tidigare av olika skäl
inte kunnat vända sig till andra personer för reglering av psykisk
smärta, blir ett av huvudsyftena med behandlingen att hjälpa dem att
skapa sådana interpersonella samspelsmönster.
Föräldrar och avslutningsprocesser
Föräldrarna eller andra omvårdnadspersoner är de som ska stödja unga
människor på den fortsatta "resan" genom livet, även efter att terapin
avslutats. Hur är det då för föräldrar att avsluta? Ibland kan det
kännas som en lättnad, inte minst i pressade tidsscheman, att inte
behöva gå till behandlingen. Men inte sällan ger föräldrar uttryck för
en oro och saknad över att de nu inte kommer ha någon att dela sina
farhågor med. Istället står de ensamma med ansvaret och bördan när de nu
lämnar behandlaren. Hur vi terapeuter beaktar frågan om enskilda
föräldrars behov och önskemål är därför centralt. Ska de sluta
parallellt med barnet? Ska de erbjudas möjlighet att få viss fortsatt
stödjande kontakt i sitt föräldraskap? Ska det i så fall vara inbokade
tider för samtal, eller ska de kontakta behandlaren när behov uppkommer?
Föräldrar är inte den journalförda patienten, och som behandlare kan
man i värsta fall bortse ifrån allvaret och engagemanget och därmed
innehållets och tidens betydelse i deras eget avslutningsarbete. Att
föräldrasamtalen fokuseras på barnets avslutningsprocess är vanligt, men
tyvärr inte lika självklart att föräldrarnas egen problematik kring
avsked, övergivenhet och sorgsenhet aktivt lyfts fram. Hos barn finns de
medfödda utvecklingspotentialerna som kan börja blomstra, om hindren för
den normala utvecklingen ändras. Men hos vuxna – och därmed hos
föräldrar – är den normala utvecklingspotentialen inte lika stark. Det
är en av anledningarna till att en del kontakter med föräldrar
fortsätter med fokus på deras egen problematik som kan interagera med
barnets potential. Barnets och ungdomens utveckling kan på så sätt få
ett snabbare förlopp än det föräldrar kan hantera som
uppfostringsfrågor, att våga sätta gränser för barnets önskemål etc.
Vi har alla erfarenheter av både barn och tonåringar som förmedlat
att de tycker det är skönt att någon annan – föräldrabehandlaren – tar
hand om föräldrarna. Många unga har ju blivit en bärare av föräldrarnas
problematik och tagit på sig allehanda roller för att balansera hela
familjesystemet. Det kan hjälpa den unge att avsluta om man vet att
föräldern/-rarna kan fortsätta att få stöd.
När är det dags att avsluta?
Barn är sällan de som bestämmer när en behandling ska avslutas.
Initiativen kommer från föräldrar eller behandlaren som kanske i sin tur
styrs av yttre organisatoriska faktorer som påverkar längden på
behandlingarna. Ungdomar är mer autonoma och avgör oftast själva när de
vill sluta.
I dagens samhälle är begrepp som tidsbegräsat, korttidsbehandling,
målfokuserat osv. dominerande. Men en del unga kan fortfarande – om än
mer sällan i offentligt finansierad verksamhet – erbjudas möjlighet att
fortsätta behandlingen tills den kan ses som adekvat genomförd ur
patientens synvinkel. Att bedöma när denna tidpunkt infaller präglas av
att terapeuten märker att samvaron med barnet eller ungdomen blir allt
mer trevlig och "normal". De förmår att dela sin vardag alltmer
åldersadekvat med andra barn, ungdomar och vuxna, något som
Anne Grete Hersoug belyser. I hennes artikel
får vi följa en 9-årig pojkes långa väg fram tills att en avslutning av
terapin blev möjlig och han kunde återgå till den normala
utvecklingspotentialen. Att utsättas för grava traumatiserande
upplevelser, som den pojken drabbades av, påverkade och förhindrade en
naturlig övergång mellan barndomen och tonåren.
Det är sällan barnen själva formulerar att de vill sluta, om det inte
rör sig om en aversion mot behandlingen eller terapeuten. Detta är något
som måste beaktas och ibland avbryts behandlingar p.g.a. att terapeuten
inte kan hjälpa barnet. Orsakerna till detta kan vara många, något bl.a.
Britta Blomberg berör i sin artikel, där man
också kan läsa mer om olika aspekter av avslutningsarbetet i terapier
med barn.
Även om separations- och avslutningsprocessen kan ha pågått under
längre tid så bygger beslutet om när avskedet ska ske på ett ömsesidigt
ställningstagande mellan barn, föräldrar och behandlare. Om dessa är i
fas med varandra ökar möjligheterna till en god avslutningsprocess och
ett avskedstagande.
Att kunna separera och skiljas innefattar att patienten har förmåga
till detta. För många patienter är kanske terapeuten den förste som de
aktivt arbetar med angående sådana begrepp, genom att konkret i lek och
handling tillskapa avstånd och frånvaro. Barnterapeuter möts i
avslutningsprocesser inte sällan av konkreta uttryck för att separation
och avsked är komplicerade, något som May Nilsson
skriver om i sin artikel. Dörrar som blockeras, att gömma, låsa in och
bevara är teman som på nytt tar form i denna process. Det är först när
man kan ha en inre dialog som avskedet kan utgå från inre
representationer och uttryckas i andra former än det konkreta
gestaltandet. Man kan likt Novick (1976) beskriva skillnaden mellan en
avslutningsprocess som kan pågå länge och anta många former, respektive
ett avslut och avsked som inte sällan kondenseras under den sista
terapisessionen. Förmågan (eller oförmågan) att arbeta med
avslutningsfenomen präglas av tidigare erfarenheter, något som bl.a.
intervjun med Monica Lanyado belyser. Hon
poängterar också avslutningsarbetet som en övergång in till nya skeden i
livet. Detta är något som även Johan Schubert förmedlar i sin artikel,
där övergångar och avsked beskrivs ur ett existentiellt perspektiv
kopplat till tankar om hur behandlingar påverkas i avslutningsskedet.
Att fungera och relatera bättre är ett mål som formuleras mer eller
mindre konkret. En viktig aspekt, som många vuxna ser till att skaffa
sig, är rätten att få prata klart tills det är dags att sätta sin egen
punkt, något som Leif Lindahl belyser. Vi
vuxna måste beakta barns och ungdomars rättigheter och frågan om
"uppnådda behandlingsmål" kan stå i kontrast till den egna upplevda
känslan och tanken hos den unge att få ha arbetat och pratat klart, så
att det kan bli dags att gå vidare. I dagens samhälle beaktas sällan
dessa behov och många barn och ungdomar uttrycker, t.ex. i media, att de
tycker vuxna har så bråttom att de inte hinner vara med eller lyssna på
den unge.
Det är först när avslutningsprocessen inleds som förmågan att avstå,
lämna och sörja kan bli centrala i överföringsrelationen. Vi har alla
erfarenheter av patienter som har uttalade kognitivt och medvetna
separationstrauman som de drabbats av. De kan prata om dem, gestalta dem
i lek eller på annat sätt, men att bearbeta den affektiva upplevelsen av
övergivenhet, att bli bortvald, att vara ensam, att sakna och sörja,
blir inte synlig förrän just sådana teman iscensätts i det ömsesidiga
mötet i förhållandet mellan de två i terapirummet. Det existentiella
mötet och kommande avskedet får liv och kan iscensättas på nytt, men nu
i former som terapeuten delar och deltar i, något som i sin tur skapar
adekvata kognitiva och affektiva alternativa lösningsstrategier. För att
åstadkomma denna affektiva förändringspotential krävs att
avslutningsprocessen är tillräckligt lång och fokuserad på detta
innehåll. Likaså att den är avpassad efter varje unik patients behov och
förutsättningar. Att kognitivt begripa (kanske med hjälp av visuellt
stöd som avprickning i almanackan) att man ska sluta terapin är en sak.
Det är något helt annat att affektivt och emotionellt kunna ta sig
igenom en avslutningsprocess, så att avskedet skapar erfarenheter som
kan leda till framtida alternativa förhållningssätt. Ett genomarbetat
avslutningsarbete blir på så sätt en generaliserbar erfarenhet och
kunskap som patienten har med sig i likartade framtida situationer, där
tidigare projektioner och föreställningar inte längre stör som spöken ur
det förgångna. De inre representationerna och associationsområdena i
hjärnan får på så sätt ett annat innehåll som kan styra framtida
lösningsmodeller.
För att en människa ska kunna arbeta med separation och avslut krävs
att tillräcklig tid funnits för anknytning och uppbyggande av
relationer. Detta kan ta olika lång tid beroende på den enskildes
problematik och historia. I tidsbegränsade behandlingar, speciellt över
kort tid om 10-12 gånger, står inte detta i fokus. Istället är det
centrala i sådana terapier att fokusera på vissa teman, där man som
behandlare bedömer att en förändringspotential inom det specifika och
uttalade området kan ske.
Men för att aktivt arbeta med separations- och avslutningsteman
behövs – inte minst med ungdomar – att man har kommit in i en
terapiprocess för att sedan kunna gå ut ur den, något som
Anders Wellsmo framhåller i sin artikel.
Många inleder med att ”jag kan bara komma fram till …”, och en tidsgräns
är redan inbyggd i utformandet av kontakten och därmed en viss
reservation om hur långt man är beredd att gå vidare. Det skapas på så
sätt en outtalad agenda om att vissa områden inte ska beröras, eftersom
de inte kommer att hinnas med. Terapeuten blir då begränsad och det
kräver stor kunskap och lyhördhet för att bedöma när man ska släppa
vissa centrala områden som kommer upp i terapin och vilka som ska
fokuseras på.
I den offentligt finansierade vården kan man se det som rimligt att
behandlingsmålen definieras i tämligen konkreta och tidsbestämda termer.
Men många patienter måste få chansen att gå in i illusionen om att
behandlingen och den behandlande personen kommer att finnas så länge det
behövs. Ju mer otrygga en patients anknytningsmönster är, desto större
är behovet att få stanna under en längre tidsperiod av sitt liv. Även om
detta är en illusion, så är det något terapeuten förmedlar för att kunna
hjälpa sådana patienter att bygga upp förutsättningar för nya
anknytningsmönster och därmed också kapacitet till självreglering.
I gruppterapi finns både slutna och halvöppna grupper, något
Pia Litzell Berg skriver om i sin artikel. I
den halvöppna gruppen kan man delta under lång tid och avsluta när man
känner sig färdig – i likhet med en individuell långtidsterapi. Det är
en del av gruppens process att arbeta med rädslor för att sluta, lämna
och klara sig på egen hand. Att problematisera om behov av att aldrig
vilja sluta blir därmed gruppens och gruppledarens uppgift. Att delta i
en terapigrupp ska inte vara ett sätt att leva, utan gruppen är en arena
där medlemmarna i gruppen i samspel med varandra kan utveckla bärande
relationer och där de enskilda medlemmarna kan bearbeta de svårigheter
som fört dem till terapigruppen. Så länge den terapeutiska processen är
verksam kan man som terapeut anse att behandlingen kan fortgå.
I utbildningssammanhang är det numera regel att terapierna ska vara
avslutade inom handledningstidens ram för att kursdeltagarna ska bli
godkända. Många blivande terapeuter som får chansen att pröva på både
tidsbegränsade kontakter och längre – mer öppna – behandlingskontrakt
vittnar om skillnaden i innehåll och djup. Den långsammare processen ger
möjligheter till en annan genomarbetning av problematiken. Att som
terapeut stå ut med att man inte har en agenda styrd av tidsbegränsning
utan tvingas lyssna på patientens takt och uttryckssätt, kan vara nog så
mödosamt, men många beskriver också den potential som en sådan
behandlingsform ger, något som i sin tur befrämjar patientens egen
kreativitet.
Avbrott och avslutningar
I klinisk verksamhet är avslutningar inte alltid så elegant utformade
som man skulle önska. Några patienter – speciellt ungdomar – kan behöva
konkreta handlingar som ett led i avslutningen. Att slänga igen dörren
och säga stopp ”jag vill inte vara med” kan vara ett sätt att bearbeta
traumatiska händelser, där patienten tidigare varit offret som inte
kunnat säga ifrån. Detta är ännu inte hanterbart på ett affektivt plan,
även om patienten kan berätta om det inträffade. Att få iscensätta att
man själv utför stoppet kan vara den mest salutogena handling som är
möjlig. För en annan patient, som varit tidigt övergiven, kan
möjligheten att själv få lämna terapeuten i vetskap om att den finns
kvar i terapirummet, och kraftfullt stänga igen dörren efter sig, likaså
vara ett läkande avslut. Att prata är i många fall inte alls det som
åstadkommer en förändring och för några patienter kan icke-verbala
agerande vara det enda möjliga förhållningssättet även i avskedets
stund. Likaså kan en symbolisk avskedshandling få större genomslagskraft
än en verbal utsaga. Även om man som behandlare önskar att det som
iscensätts också går att benämna, är det således inte säkert att detta
är det ultimata avskedet.
Ibland avslutas en behandling eftersom patienten ska "föras över"
till annan vård, t.ex. inom BUP, där 18-åringen är för gammal för
fortsatt kontakt. Vi vill betona att man inom en organisation kan
uttrycka det som att en "överföring" till en annan behandlare sker. Men
ur patientens och den avlämnande behandlarens synvinkel är det faktiskt
ett avslut av ett mellanmänskligt möte präglat av behandlingens innehåll
och form. Det går inte att hoppa över detta avslut – kanske blir det då
bara en i raden av alla misslyckade försök till att bygga upp varaktiga
relationer över tid som patienten än en gång får med sig i livet.
Att vara terapeut i avslutningsskedet
Just nu råder, som vi nämnt, en betoning på tidsbegränsade och korta
kontakter inom den offentliga vården. Kan detta fokus på den begränsade
tidens karisma länkas till människors uttryckta behov av dess motsats?
Behov av retreat, mindfulness, att "bara få vara" bildar en motpol och
kan ibland utgöra en illusion om att någonstans på denna jord finns
lugn, ro och tid. Kan vi som människor verkligen styra tiden? Eller
betalar vi ett högt pris om vi inom den offentligt finansierade
psykiatrin alltför ensidigt betonar snabbheten? För en tonåring kan det
ha tagit 15–18 år att utveckla och befästa en psykopatologi och det
ändras inte av några få samtal eller ett recept i handen.
Hur påverkas vi terapeuter i vår metodik om vi har bestämda
avslutningsdatum eller öppna behandlingskontrakt? Och vad händer med oss
behandlare när vi lever i behandlingskulturer där kravet på att korta
ner väntelistorna styr över innehållet i behandlingen? I många
korttidsuppläggningar ligger numera också önskemål om uppföljningar för
att bättre kunna beforska ämnet. Patienterna ingår i ett
behandlingsupplägg som redan från början definieras som en terapi, men
där terapeuten kommer finnas kvar som den som också följer upp
behandlingsresultatet. Detta är ett dilemma med en rollkombination av
att både vara terapeut och den som sedan återse patienten, inte som
behandlare, utan i en annan roll. Det finns ett skriande behov av att
psykodynamiskt inriktade terapeuter visar på inriktningens och
metodernas tillämpbarhet. Men att arbeta med avslutningsarbete samtidigt
som man vet att man kommer att ses igen – och patienten också är
medveten om detta – påverkar avslutningsprocessen.
Alla avsked påverkar oss psykodynamiskt inriktade behandlare,
eftersom vi explicit arbetar med mellanmänskliga möten, där vi själva är
en del i dessa. Hur alla avsked vi passerat genom ett yrkesliv som
terapeut påverkar oss är sannolikt omöjligt att sia om, men något som
bl.a. Monica Lanyado berör i
Mellanrummet nr 15 om Psykoterapeuten – aspekter av ett yrke. I många
andra yrken ställs man också inför mellanmänskliga avsked, men i
psykoterapeutens roll ligger att aktivt fokusera på detta område. Vi
avslutar samspelen med patienter på olikartade sätt, allt beroende på
hur dessa möten sett ut. Vissa patienter saknar vi, det är sorgligt att
lämna dem. Andra önskar vi att vi kunde få höra hur det har gått för
längre fram i livet. Några är det skönt att inte behöva träffa igen,
eftersom den insats man gjort kostat på, så att det gått ut över
terapeuten själv. Men det är alltid en mycket speciell stämning när man
som terapeut "släpper iväg" en liten individ på hans eller hennes
fortsatta levnadsbana. En del patienter har tragiska erfarenheter av att
bli lämnade och terapeuten kanske har blivit den enda kontinuiteten
under många år. Många av oss har erfarenheter av att med sådana barn och
ungdomar sparat deras lådor, teckningar eller annat som de lämnat efter
sig. Det är inte alltid vi medvetet tänker efter varför vi sparar just
denna patients alster. Det händer att de kommer tillbaka efter många år
och har då frågat efter det som de gjort och undrar om det finns kvar.
För patienter med denna typ av livstrauman har terapeutens behållande av
produkterna, som man kunnat beskåda tillsammans igen, fått en mycket
gripande och stark genomslagskraft. Patienten kan inte sällan uttrycka
att detta var livsavgörande. Kanske var också själva agerandet från
patientens sida, dvs. att själv söka upp sin "gamla terapeut", en
kurativ handling i sig. Nu är det en individ som har en specifik person
att söka sig till, där han eller hon är ihågkommen, och inte som
tidigare upplevelsen av att ha blivit bortglömd. Att finnas kvar, bestå
och kunna återfinnas blir avgörande för dem. Kanske minns inte den unge
hur den tidigare terapin gestaltade sig, detaljerna har integrerats i
personligheten, men att blivit sedd, lyssnad till och ihågkommen är
väsentligt.
Psykodynamiskt inriktade terapeuter är intresserade av existentiella
möten mellan människor och den utvecklingsförmåga som skapas genom
dessa. Om detta fungerar, leder det till ökad förmåga hos patienten att
fungera väl i relationer, att kunna läsa av andras intentioner, använda
sig av upptäckar- och utforskningskapaciteter. Det är behandling. Men i
dagens samhälle betonas behandling utifrån delvis andra mål och
uppfyllande av avslutningskriterier, oftast genom beskrivning av
önskemål om yttre beteendeförändringar. Att kombinera dessa inriktningar
är inte alltid lätt.
Oavsett vad som styr oss terapeuter utifrån de mål och metoder vi
erbjuder som behandling, så är förmågan att tänka, reflektera och
problematisera runt olika interventioner och yttre styrmekanismer
avgörande för vårt arbete. Eftersom terapin grundar sig på existentiella
och unika möten, så gör även avskedet det och därmed också hela den
avslutningsprocess som föregår stunden då man på olika sätt visar att
man vill att patienten och dennes föräldrar ska "fara väl" ut i livet.
Detta temanummer är också redaktionens avsked till den tryckta
utformningen av Mellanrummet. Även om vi alla vill fortsätta att på
olika sätt bidra i tidskriften står också vi inför ett avslut av en epok
som övergår i en förändring. Vi hoppas att Ni haft glädje av de tryckta
23 numren och vill följa med på den fortsatta vägen där vi alla ska
"fara väl" fram!
I detta temanummer skriver
Johan Schubert, leg. läkare,
psykoanalytiker, professor i psykoterapi fokuserar på tidens betydelse
för stärkandet av medvetandet och självupplevelsen i livet och
förändringsprocesser i avslutningar av psykoterapeutiskt arbete.
Britta Blomberg, Stockholm, leg. psykolog,
leg. psykoterapeut vid Ericastiftelsen och för sista gången ansvarig
utgivare för Mellanrummet och dess huvudredaktör. Hennes artikel berör
olika aspekter av avslutningar och avbrott i barnterapier.
May Nilsson, Stockholm, aukt. socionom,
leg. psykoterapeut vid Ericastiftelsen ger läsaren en inblick av arbetet
i avskedsstunder med barn med genomgripande kontakt- och
beteendestörningar.
Anders Wellsmo, Göteborg, leg. psykolog,
leg. psykoterapeut och klinikchef vid psykoterapeututbildningen vid
Göteborgs universitet, har länge arbetat med ungdomsterapier. Han ger
här några reflektioner om avslutningar i terapier med tonåringar.
Pia Litzell Berg, Stockholm, socionom,
leg. psykoterapeut är direktor vid Psykoterapisällskapet samt arbetar
som psykoterapeut med grupper inom vuxenpsykiatrin i Stockholms läns
landsting. Hon har mångåriga erfarenheter som gruppterapeut och berättar
här om hur avslutningar kan gestalta sig i halvöppna respektive slutna
grupper.
Marie-Louise Ögren, Stockholm, docent,
leg. psykolog och leg. psykoterapeut och verksam vid psykologiska
institutionen, Stockholms universitet berättar utifrån många års
erfarenhet som psykoterapeut om avslutning ur ett mänskligt och
existentiellt perspektiv.
Monica Lanyado, London, är psykolog,
psykoterapeut, lärare och handledare bl.a. vid The British Association
of Psychotherapists. I en exklusiv intervju för Mellanrummet berättar
hon om olika aspekter av avslutningsarbete i terapier men också om att
släppa taget, förändras och att gå vidare.
Anne Grete Hersoug, Oslo, Dr Philos, är
specialist i klinisk psykologi och arbetar med psykodynamisk barn- och
vuxenpsykoterapi i privatpraktik samt med forskning på psykoterapi vid
Institutt for psykiatri, Universitetet i Oslo. I artikeln får vi följa
en barnpsykoterapi med en 9-årig pojke som varit utsatt för sexuella
övergrepp och deras gemensamma arbete att åstadkomma en bearbetning av
det trauma han utsatts för och hur en förändring kom till stånd.
Leif Lindahl, Göteborg, är leg. psykolog,
leg. psykoterapeut. Han förmedlar här några tankar om avslutningsarbete
utifrån dilemmat om när och hur man kan sätta punkt i en behandling.
Som alltid återfinns en Litteraturlista
med fokus på temat. Recensioner återfinns likt förra numret på hemsidan
www.enigma.se/mellanrummet.
På hemsidan finns också information om Mellanrummets kontaktmän i
Sverige och i Norge.
Vi önskar alla Er läsare en intressant läsning med många artiklar om
avslutning och avsked!
Redaktionen
Referenser
Novick, J. (1976).
Termination of Treatment in Adolescence. Psychoanalytic Study of the
Child, 31, 389-414.
