|
Nr 14. 2006 sid. 5–13 |
|
|
Även nationer påverkas av mer allomfattande katastrofer och kriser. I vårt land berördes nyligen många direkt, och de flesta indirekt, av två omfattande traumatiska naturkatastrofer, Tsunamivågen och stormen ”Gudrun”. För många har dessa upplevelser för evigt kommit att påverka och förändra deras liv. För att definiera de två begreppen kris och trauma har redaktionen valt att konsultera den svenska Nationalencyklopedien (1993). Här finner man angående kris:
I uppslagsverket berättas vidare om livskriser:
När en livskris uppstår innebär det således att den psykiska utrustning som vi har med oss i livet inte förmår hantera den uppkomna situationen, eller att situationen i sig varit alltför övermäktig för ett mänskligt psyke att bemästra. Föräldrars uppgift är att skapa trygghet och förutsägbarhet för sin avkomma, men också att ge dem upplevelser av att vara älskansvärda och att vara någon som förmår ge glädje och kärlek till andra. Men allt detta räcker inte. Något som vi behandlare ofta ser är att barnet, ungdomen eller den vuxne inte blivit utrustad med en verktygslåda för att klara livets strapatser. Det tycks bli allt vanligare att föräldrar vill att barnen ska få det bra och slippa livets prövningar. Tyvärr ser ju ett mänskligt liv inte ut så. Det uppstår alltid problem under livets gång, och då måste man ha tillgång till vissa verktyg för att kunna bemöta och hantera dem. Dessa är inget vi får automatiskt, utan de måste vi lära oss av våra familjer och andra vi möter. Vi har i detta nummer bl.a. en intervju med några psykoterapeuter som arbetar på ett barnsjukhus. Här ser de dagligen hur familjer utsätts för plågsamma besked om sjukdomar och brister i barnets fysiska välbefinnande. Det rör sig ofta om tillstånd som kommer att innebära en kris i familjen på många plan, bl.a. genom den ”livskris” som det innebär att behöva se att livet inte kan få sitt normala för-lopp för barnet och i familjen. I Encyklopedien kan man också läsa om traumatiska kriser:
I flera av artiklarna i detta nummer kan vi läsa om traumatiska upplevelser som ”inträffat utanför det normalt förväntade”. Behandlare, lärare och andra som möter barn och ungdomar får inte sällan se vilka förödande starka effekter ett trauma kan ha på ett ungt och outvecklat psyke med dess ännu begränsade kognitiva kapacitet. Den emotionella och intellektuella påverkan hos små barn som utsätt för trauman, speciellt om det rör sig om grava brister i omsorg eller t.o.m. övergrepp, är förödande. Än värre blir detta om övergreppen också görs av de närmaste i familjen. Förvirringen mellan utsida och insida, mellan förövare och offer blir total eftersom den unges hjärna ännu inte är utvecklad för att urskilja och värdera sambanden mellan orsak och verkan. En levande beskrivning av detta gör Judith Trowell (2000) där hon beskriver dessa barn:
Några inslag från en behandling av en liten flicka som utsatts för övergrepp fanns publicerad i Mellanrummet nr 7 (Hennerdal, 2002). Där framgår hur lång tid det kan ta och vilka krokvägar en behandling måste ta för att ett sexuellt övergreppat barn ska kunna nalkas en kroppslig beröring i lekens form. Vi möter också många barn som vuxit upp under miserabla förhållanden i andra kulturer och under ständigt hot om ren fysisk överlevnad. En del av dessa kommer senare till adoptivfamiljer i Sverige. Det är en hart när omöjlig uppgift för en helt vanlig familj att ta hand om den inre söndring som en del av dessa barn har varit med om och fortfarande bär med sig. En mycket vanlig missuppfattning är att dessa barn inte ska ha någon annan behandling under den första tiden, då de knyter an till den nya familjen. Men om det nu är så att deras förmåga till ”attachment” är så outvecklad eller t.o.m. söndertrasad att de inte kan knyta an, hur blir det då? Familjens förmåga till ”bonding” är kanske mycket god, men det måste finnas någon som är förmögen att ta emot deras vilja att knyta nära band. Och har man då tagit emot ett barn med stora skador på denna förmåga, så krävs en mycket stor insats och ett envist tålamod hos den nya familjen. Det rör sig alltså inte om en nyinlärning av ett beteende eller ett nytt förhållningssätt för det lilla barnet. Istället rör det sig primärt om att ändra redan rotade mönster som blivit en del av den lilles överlevnadsstrategi. Det är således en reparation och en ombyggnation av ett psyke och strukturen på en kognitiv apparat som ska ske. Och detta ändrar man inte så lättvindigt. Vi har sett många adoptivfamiljer och familjehem som gått på knäna när de tagit emot barn med mycket grava trauman från sina ursprungsmiljöer. I dessa fall behöver barnet en behandlare som är beredd att ta emot, bringa reda i och bearbeta de negativa och destruktiva upplevelserna. Om inte detta kan erbjudas barnet så formar de inre negativa representationerna barnet och påverkar dem därigenom dagligen i mötet med deras nya familj. Arbetar man tillsammans med sociala myndigheter ser vi behandlare också barn och ungdomar som haft multipla traumatiserande erfarenheter med sig. Det kan röra sig om barn och ungdomar som haft många avbrutna placeringar som erfarenhet. Deras behov att vara ”tänkta om” är en absolut nödvändighet. Att bara tro att nu ska man börja på ny kula i en ny familje-setting och stryka ett streck över det gamla är en chimär. Man glömmer inte så lätt. Om något ska kunna ”glömmas”, så måste det först kunna lämna den inre upplevelse- och föreställningsvärlden. Här ser vi dessvärre än idag en bristande förståelse för allvaret och tyngden i hur dessa faktiska upplevelser uppträder i senare skeden i livet och då på ett destruktivt sätt för psyket. Traumatiska upplevelser ”går inte över” av sig själva! Någon typ av bearbetning och åtföljande förändring av hjärnans struktur är nödvändig om en människa ska kunna leva med dem som läkta psykiska ärr och inte som öppna sår. Vi har nämnt den påverkan som trauman har på den emotionella och den kognitiva utvecklingen. En annan faktor som man som behandlare mycket ofta ser är den bristande symboliseringsförmågan. Med en sådan brist blir livet mycket komplicerat för den traumatiserade. Här kan en psykoterapeutisk behandling där terapeuten aktivt hjälper patienten att utveckla en tvåsamhet – en upplevelse av att man är två i rummet som kan lita på och förutse varandras pålitlighet – till god hjälp. Ur denna tvåsamhet kan det på sikt födas det Winnicott benämner som ett ”potential space” – ett mellanområde – där fantasi och kreativ lek kan uppstå. Här kan leken också bli läkande, och inte enbart ett repetitivt upprepande av traumat och dess konsekvenser. Oftast visar barnet självt vägen till hur den kan gestalta sig och vilka uttrycksformer som kommer att utvecklas. Terapeutens uppgift är att vara behjälplig i denna process, ibland på ett mycket aktivt sätt genom att visa barnet på potentiella vägar för utveckling, ibland genom ett mer följsamt förhållningssätt. Speciellt för arbete med traumatiserade barn och unga är att terapeuten behöver hjälpa barnet att benämna traumat om barnet inte själv kan börja prata om eller gestalta det. Många unga som kommer till psykoterapi har vittnat om att de tidigare inte sagt något om det som hänt eftersom ingen har frågat. Det gäller både i mer vardagliga sammanhang och i tidigare psykoterapeutiska kontakter. Sue Gerhardt (2004) skriver angående traumatiska upplevelser att det naturliga sättet att reagera är att bli rädd:
Vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) fortsätter denna reaktion och allmäntillståndet påverkas t.ex. genom flashbacks, sömnsvårigheter och mardrömmar. Upplevelsen ältas gång efter gång och det kognitiva och emotionella avstånd som skulle behövas för att kunna reflektera över händelserna och upplevelserna kan inte skapas. Ju tidigare i livet en människa utsätts för traumatiserande upplevelser desto mindre utvecklad är hennes regleringsförmåga att hantera dem. Detta är en av anledningarna till att barn och ungdomar kan behöva hjälp av andra för att kunna hantera sina erfarenheter. Gerhardt skriver också att om alltför mycket produktion av cortisol fortsätter under en längre tid så påverkas även andra delar av hjärnan som t.ex. områden för organisation av minnen. De verbala minnesfunktionerna behövs för att kunna sortera och organisera upplevelserna som annars blir ”osmälta trådar” som inte utgör en del av bakgrundshistorien som man kan begrunda, sätta in i ett orsaks- och tidssammanhang, begråta och ta sig igenom. Detta är en förutsättning för att en bearbetning av de traumatiska upplevelserna ska kunna ske. Om inte denna aktivering av symboliseringsförmåga och verbala funktioner kan initieras så kommer andra delar av kroppen och hjärnan att ”minnas” händelserna och en ”namnlös fasa” kommer att följa individen. Även Robin Balbernie (2001) poängterar hur vanvård och misshandel påverkar ”the wiring and chemistry of the brain” (s. 245) vilket senare i livet märks i sociala sammanhang. Han nämner att
Balbernie hävdar att ju oftare barnet utsätts för trauma eller vanvård desto större är risken att stressreaktionerna blir inbyggda och därför också uppfattas som personlighetsdrag. Han refererar till Perry (1997) som hävdar att både omsorgsbrist och utsatthet för traumatiserande våld ändrar det centrala nervsystemet som är under utveckling. Detta leder i sin tur till en ökad predisposition för en mer impulsiv, utagerande och våldsbenägen personlighet. Det är här vi ser de ”hypade” barnen och de som bara har dissociativa sätt att undvika den mentala smärtan. I redaktionen vill vi varmt rekommendera Balbernies artikel som förtjänar att läsas i sin helhet och speciellt hans länkande till vikten av psykoterapeutisk behandling för att ändra de inbyggda handlingsmönstren. I detta nummer vill redaktionen visa på olika typer av traumatiska upplevelser och hur de påverkar de drabbade, men också hur vi kan hjälpa barn och unga. Trauman kan se mycket olika ut och förvisso upplevas på olikartade sätt. Därför måste också vi behandlare vara beredda att möta patienten i hans eller hennes egen upplevelse av det som skett. Till det yttre kan det se likartat ut, men den individuella upplevelsen är alltid unik. För att visa på detta har vi därför sammanställt artiklar från några olika delar av världen och från olikartade områden där behandlare arbetar. Singa Sandelin Benkö, professor emeritus, Helsingfors, Finland, leder ett forskningsprojekt kring de barn som under andra världskriget lämnade landet för att bo i svenska värdfamiljer. I artikeln berättar hon om de följder som denna evakuering fick för många barn och hur erfarenheterna påverkat dem genom hela deras vuxna liv. Kia Szutkiewicz, redaktionen, har i anslutning till artikeln om krigsbarnen sett filmen ”Den bästa av mödrar” och kommenterar denna utifrån en barnpsykoterapeuts perspektiv. Professor, Ph.D. Theresa Aiello, New York, utgår i sin artikel från barns egna berättelser om upplevelser och tankar från traumatiska händelser. I artikeln får vi ta del av några terapibarns berättelser om attacken på Twin Towers den 11 september 2001. Stormen ”Gudrun” drabbade Sverige bara 14 dagar efter Tsunamivågens katastrofala framfart. Hur denna storm fortfarande präglar en stor yta av vårt land och dess invånare berättar Kia Szutkiewicz i en intervju med två barn- och ungdomspsykoterapeuter i området, Kristina Vikman och Maria Stynsberg. Magnus Kihlbom, psykoanalytiker och barn- och ungdomspsykiater, Stockholm, ger en inblick i det fascinerande samspelet mellan kropp och själ och belyser i sin artikel hur psykiska skeenden också är händelser i hjärnan. Cristina Penaloza, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och psykoanalytiker, Stockholm, har under många år arbetat med barn och ungdomar som upplevt krig och våld i sitt ursprungsland. Hon låter i sin artikel läsarna följa med in i terapirummet och följa hur behandlingen kan gestalta sig för en liten pojke respektive en tonårsflicka. Leg. psykoterapeuterna Lena Löwenhielm, Lena Rydenstam och Britt Tolf, arbetar alla som psykologer vid ett av de största barnsjukhusen i Stockholm. I deras vardag möter de dagligen det stora traumat i det lilla sammanhanget. För ett barn och en ungdom som drabbas av fysiska sjukdomar och handikapp blir detta en omvälvande erfarenhet för hela familjen. Här kan ofta den medicinska läkekonsten klara att lösa det fysiska traumat, men livskrisen återstår för familjen och den drabbade att ta sig igenom och för många att leva med under resten av livet. Leg. psykolog, leg. psykoterapeut Bengt Söderström, Vasa BUP i Stockholms läns landsting, berättar om den ”verktygslåda” man kan tillämpa vid mötet med barn och ungdomar som utsatts för sexuella övergrepp. Här kan man läsa mer om praktiska exempel på olika metodinslag och interventioner. Leif Lindahl, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, Göteborg, låter oss i sin artikel ta del av patienters upplevelse av trauma och den påföljande traumatiseringen. Den inre förändringsprocessen i förhållande till traumatiseringen är central i den psykoterapeutiska behandlingen, vilket belyses i en samling mycket användbara teser som terapeuten kan beakta i mötet med patienten. Kerstin Bånkestad, leg. psykolog, leg. psykoterapeut i Piteå, har läst några intressanta artiklar av Jill Hodges om adoptivbarns inre anknytningsmönster – representationer. Barn som utsatts för omfattande traumatisering jämförs med tidigt adopterade barn genom en projektiv metodik, ”story stem”. Från Umeå låter Per-Axel Kristmansson, terapeut vid familjerådgivningen, oss ta del av en behandlingsmodell för parterapi. När kriser permanentats och inte är möjliga att ta sig ur har arbetet med jagstrukturerande parterapi visat sig vara en modell som fungerat väl. Shayleen Peeke, psykolog från Johannesburg, Sydafrika, arbetar i ett samhälle där nästan alla lever med mycket traumatiserande händelser och upplevelser. Hon berättar om ett uppsökande arbete som konsult till andra som arbetar direkt med barn, bl.a. genom barnobservationer och ungdomar som lever under miserabla levnadsförhållanden, och hur hoppet föder en arbetslust i ett till synes hopplöst sammanhang. Från Tjeckien berättar leg. psykolog och leg. psykoterapeut Jitka Pallas om barn- och ungdomspsykoterapeuternas strävan att etablera sin profession i ett land där misstron mot psykologer och andra behandlare varit djupt rotad i den tidigare kommunistiska regimen. Som vanligt har vi också en litteraturlista i temat. Den har denna gång blivit mycket lång, trots att vi begränsat urvalet. Detta kan ses som ett uttryck för att mycket skrivs om detta så angelägna ämne. Vi har också glädjen att presentera en litteratursammanställning av leg. psykolog, leg. psykoterapeut Elisabeth Cleve, Ericastiftelsen i Stockholm. I den återfinns många intressanta boktips till föräldrar och andra som möter barn som är med om dödsfall i familjen och andra nära sammanhang. Bokanmälningar och recensioner finns som alltid med liksom några referat från aktuella konferenser. Redaktionen har fått tillåtelse att trycka en bild ritad av en ung kvinna som tidigt i livet utsatts för sexuella övergrepp. Den är en mycket tydlig illustration av hur en inre självbild kan förändras genom att en terapi kan bringa ett hopp. Att läsa om svåra händelser som barn kan drabbas av – sådant vi helst inte vill höra talas om – ger oss en kunskap och en beredskap som är ovärderlig i det direkta mötet med barn och ungdomar i kris. Trots det allvarsamma innehållet i artiklarna hoppas vi i redaktionen på en intressant och givande läsning. RedaktionenReferenserNationalencyklopedien (1993). Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB. Balbernie, R. (2001). Circuits and circumstances; the neurobiological consequences of early relationship experiences and how they shape later behaviour. Journal of child psychotherapy, 27(3), 237-255. Gerhardt, S. (2004). Active harm. The links between trauma in babyhood and trauma in adult life. I Why love matters. How affection shapes a baby’s brain. London: Routledge. Hennerdal, K. (2002). Att
beröra och bli berörd. Terapi med små barn. Perry, B.D. (1997). Incubated in terror: neurodevelopmental factors in the ´cycle of violence´. I J.D. Osofsky (ed.). Children in a violent society. New York: Guilford Press. Trowell, J. (2000). Assessing sexually abused children. I M. Rustin & E. Quagliata (eds.). Assessment in child psychotherapy. London: The Tavistock Clinic Series. Duckworth.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
