Inför inledningen till temanumret om Anknytning och Psykoterapi
träffades vi i redaktionen för en diskussion om ämnet tillsammans
med med. dr. och leg. psykoterapeut Monica Hedenbro. Hon har sedan
många år intresserat sig för samspelsmönster hos små barn och deras
föräldrar, speciellt med fokus på triaden mamma-pappa-barn. Monica
har varit till stort stöd för redaktionen i sammanställandet av
manus för detta nummer.
Vad är anknytning – ett begrepp som blivit allmängods bland många
terapeutiska inriktningar och som används för att täcka många olika
aspekter av relationer? Vi hoppas kunna belysa något av detta
mångtydiga begrepp.
Ett
begrepp växer fram
I tidigare nummer av Mellanrummet (t.ex. nr 11 om Historik och framtid) har
vi nämnt förgrundsgestalter som Anna Freud och August Aichhorn (1925) som redan
i samband med första världskriget kom att inse vidden av hur separationer
mellan barn och deras omvårdande föräldrar påverkade de ungas fortsatta liv. De
barn som lämnades på barnhem, eller drev vind för våg utan föräldrar eller
andra vuxna som kom dem närmare, fick en otrygg bas att utgå ifrån senare i sitt
liv. Genom studier av René Spitz om överlevnadshoten för barn på barnhem och i
fängelser (1935) fördjupades kunskaperna om anknytningens betydelse. Han var en
av de första som använde barnobservationer som forskningsmetod, både på
normalutvecklade barn och de som hade utsatts för ”maternal and emotional
deprivation”. Spitz visade på den affektiva processens betydelse i
kommunikationen mellan små barn och dess vårdare. Redan 1945 kunde han i sin
forskning visa på riskerna med hospitalisering, och att barn utvecklade
psykosomatiska skador, s.k. anaklitisk depression, om de inte fick tillgång
till utvecklingsbefrämjande mänsklig kontakt med sin omgivning. Erik Homburger
Erikson var en annan pionjär inom området som utvecklade teorier om viktiga
förutsättningarna för att en ”basic trust” hos barn ska kunna etableras (1950).
Många av dessa teorier blev tidigt kända och under andra världskriget kom många
att ifrågasätta evakueringar av barn från hemmen till en säkrare tillvaro,
utanför de krigsdrabbade områdena. En artikel som belyser detta är den av Singa
Sandelin Benkö, i Mellanrummet nr 14 (2006). Där beskrivs finska barns
upplevelser av evakueringen bort från familjen. I England visade man vid
Hampstead Clinic (nuvarande Anna Freud Centre) på vikten av att mödrarna hade
fortsatt kontakt med sina barn och ifrågasatte den massevakuering från London
som ägde rum (A. Freud, 1941, 1944).
Flera filminspelningar gjordes av James Robertson strax efter andra
världskriget, som visade hur barn reagerade på barnhemsvistelser, i fosterhem
och i andra stressfyllda situationer, där ingen nära vårdare fanns för dem. Vid
dåvarande Hampstead Clinic kom James Robertson och hans maka Joyce att verka på
tidigt 1960-tal. Deras filmer, framför allt den om den lille John, som
placerades på barnhem i samband med att mamman var på BB för att föda
ytterligare ett barn, kom att visas för många verksamma inom sjukvården också
här i Sverige. Det ledde till att man betonade att tillfrisknandet påskyndades
om barn inte samtidigt måste hantera trauman av förlust av nära
omvårdnadspersoner. Denna policy kom att slå igenom inom neonatal- och
sjukvården och numera är det endast ytterst speciella omständigheter som kan
leda till att nyblivna föräldrar inte vistas invid sin prematura baby eller sitt
sjuka barn.
Margaret Mahler blev också berörd av de starka band som finns mellan föräldrar
och barn. Detta ledde till hennes intresse för att dokumentera förutsättningar
för hur separation kan komma till stånd. I hennes memoarer (1988) finns en
beskrivning av hur hon som mycket ung pediatriker mötte en 3-4 årig atrofierad
pojke som lades in på sjukhus. Pappan, en skogshuggare som bodde långt från
staden, fick inte stanna på sjukhuset i närheten av sin son. Mahler berättar hur
berörd hon blev när pojken avled strax efter att pappan lämnat sonen. Pappan
återkom redan morgonen därpå för att kräva tillbaka sitt enda barn, men då var
sonen redan död. Mahler berättar att i pojkens somatiska status fanns inget som
kunde tyda på att han kunde avlida, men han hade aldrig lämnat familjen eller
skogen förut, påpekar hon. Denna händelse var en bland flera som fick Mahler att
senare mynta begreppet symbiotisk relation för att beskriva en typ av anknytning
och betona det livshotande i att sära på föräldrar och barn med en så nära
bindning till varandra.
I dagens mediadebatt nämns nästan uteslutande John Bowlby som ”fadern” till
studier om anknytning. Att Bowlby (1969) utvecklat begreppet är det ingen
tvekan om, men han är en bland många som spridit ljus över ett område som
tidigare varit – och alltjämt är – alltför underskattat när man beaktar barns
och ungdomars symptombild, där avvikelser från normalutvecklingen uppstått.
Hans genomgripande bidrag var sannolikt att förståelse av normal utveckling och
psykopatologi endast kan uppnås genom en integration av kunskaper om
utvecklingspsykologi, psykoanalys, biologi och neurovetenskap (Allan Schore i
Hart, 2008). En intressant filmsekvens om John Bowlby finns på Google där
Howard Steele, som tidigare verkat vid Anna Freud Centre, berättar om sin
kontakt med honom (2007).
Utvecklandet av teknik för att t.ex. filma mikrosekvenser av samspel och
parternas reaktioner på varandra ledde till ett stort uppsving av studier och
forskning även på mycket späda barn. Daniel Stern, Edward Tronick, Colwyn
Trevarthen, Mary Ainsworth, Mary Main, Peter Fonagy och Mary Target är några av
dem som medverkat till att kunskap om anknytningens avgörande betydelse numera
finns hos barn- och ungdomspsykoterapeuter. De har alla bidragit till att sprida
fördjupade kunskaper om det interpersonella samspelets betydelse för barnets
fortsatta utveckling. Under senare år har nya forskningstekniker utarbetats,
vilket leder till att många av de ”fynd” som påvisas nu också kan göras mätbara
och därmed också utsättas för den så populära evidenstestningen (t.ex. Mary
Mains och Erik Hesses Adult Attachment Interview).
Under senare år har ny medicinsk teknik ytterligare förfinat mätmetoderna (t.ex.
SPECT-, PET-, MEG-, MRI och fMRI-avbildningar) även om dessa fortfarande inte är
särskilt exakta. Idag står vi inför en hel uppsättning instrument som kan
”bevisa” att kemiska reaktioner och elektriska impulser påverkas av hur
omvårdnadspersonerna interagerar med sina barn.
Vi har i tidigare nummer av Mellanrummet (se speciellt nr 20 Psyke och Soma,
2009) nämnt många personer som bidrar till den intressanta utveckling som just
nu är på gång. Här vill vi bara rekommendera två nyutgivna böcker av den danska
psykologen Susan Hart (2008, 2009), där kunskaper från neurovetenskap,
utvecklingspsykologi och psykodynamisk/psykoanalytisk teori sammanförs på ett
unikt och hoppfullt sätt.
Detta är bara ett axplock bland många personer som bidragit till att betydelsen
av anknytning för barns tillväxt framkommit. De flesta föräldrar har sedan
urminnes tider varit medvetna om den emotionella betydelsen av anknytning, och i
skönlitteraturen kan man finna många lysande exempel på detta livsviktiga band.
Förutsättningar för anknytning
I klinisk verksamhet har vi alla mött barn till deprimerade eller
missbrukande föräldrar eller som på annat sätt haft en fysisk närvaro, men
varit mentalt frånvända. Detta är en grund för desorganiserade
anknytningsmönster, eller det André Green (1980) benämnde ”the dead mother
complex”, som kan drabba barn ur alla samhällsklasser. Ett sådant dubbelspårigt
och förvirrande bemötande sätter djupa spår i kommande anknytningsbeteenden som
riskerar att bristfälliga – eller t.o.m. maladaptiva – modeller för reglering av
affekter och samspelsmönster bildas.
Vi möter också barn som lever under missförhållanden, där aktivt våld och
fysiska och psykiska övergrepp från omvårdnadspersoner tillhör barnens vardag.
Inte heller de kan bygga upp adaptiva anknytningsmönster, utan lär sig att leva
med andra människor på sätt som inte befrämjar deras emotionella tillväxt.
I vårt samhälle idag kan man se olika tidsfenomen som påverkar utvecklandet av
barns anknytningsförmåga. Många unga föräldrar lever i en ”uppkopplad” tillvaro
och en ”frånkopplad” mental närvaro. Att ständigt vara tillgänglig för andra,
men inte ”emotionellt anträffbar” för sin lilla baby, är ett livsmönster som
många väljer eller tvingas att leva i. Vad innebär det för en liten baby, som
behöver en annan mänsklig gestalt för att kunna reglera sina impulser och
intryck utifrån? Att omvårdnadspersonen inte är tillgänglig i lagom doser hämmar
tillväxten av barnets egen regleringsförmåga. Framåtvända barnvagnar och
babyselar i alltför tidig ålder hindrar hjärnans normala tillväxt, men även den
normala ”pruning” (beskärning av nervceller som inte används) av neuron som
måste ske för att barnet ska kunna sålla bort intryck, då det utsätts för
kaskader av stimuli som berör många sinnen samtidigt och där den nyfödda ännu
inte har förmågan att reglera. Kanske är det än värre med föräldrar som alltför
ofta pratar i en ”handsfree” med en annan människa, som är osynlig för barnet
medan föräldern samtidigt tittar på barnet och interagerar med det, sköter om
det, ammar, byter blöjor etc. Det finns nu oändligt mycket ”bevis” för att
intoning och modullering av barns affekter är nödvändiga förutsättningar för att
de ska få en trygg anknytning. Dessa är alla tydliga exempel på en fysiskt
närvarande och samtidigt mentalt frånvarande förälder.
En vuxen omvårdnadsperson som finns emotionellt tillgänglig för att ta emot,
modulera och transformera barnets sinnestillstånd är således livsnödvändigt.
Annars kan inte de starka affektstormar som barnet lever i omvandlas till
känslor, som senare kan uttryckas och regleras i samspel med omgivningen.
När börjar anknytningsmönstren?
Man skiljer på begreppen ”attachment” respektive ”bonding”. Psykoanalytikern
Anna Ornstein skrev redan 1976 om hur föräldern i sin kontakt med barnet
behöver ha kontakt med det egna inre barnet i sig själv. Härifrån startar
förälderns ”bondingförmå-ga” till sitt barn. Det finns numera mycket skrivet,
speciellt inom den psykoanalytiska litteraturen, om hur tidigt bindnings- och
anknytningsmönstren startar. Raphael-Leff (1990) har skrivit om de tidiga
förföreställningarna om att bli mamma eller pappa. Dessa har sitt ursprung genom
generationer, men i kliniska sammanhang har denna urgamla kunskap alltmer
urvattnats och förklaringsmodeller för barns beteenden ligger numera inom barn-
och ungdomspsykiatrin ofta på en neuropsykiatrisk diagnostik av barnets
beteende.
När vi möter barn och ungdomar som behöver psykoterapeutisk hjälp är deras
medvetna, eller omedvetna fantasier, om deras tillblivelse av vital betydelse.
Och när vi möter deras föräldrar finns ständigt frågan närvarande – även om den
inte alltid uttalas – om det sammanhang som barnet föddes in i och föräldrarnas
inre bild om vad det är för sorts barn de stod i begrepp att möta. Många
bakgrundsfaktorer påverkar hur banden från föräldern knyts till barnet och hur
dessa band senare kommer att gestalta sig. Som kliniker har vi alla träffat
föräldrar som berättat om tidiga skrämmande upplevelser av det första mötet,
som t.ex. att sonen ”tittade så strängt på mig när dom la honom på min mage på
BB”.
Många kliniker kommer också i kontakt med gravida mammor som inte ens under
sista trimestern förhåller sig till fostret och det blivande barnet. Tankarna om
det barn som ska komma skjuts upp på framtiden och den psykologiska beredskapen
att ta emot den lille sätts inte igång. Annette Lidén (2005) har skrivit en
intressant artikel om detta i Mellanrummet nr 12.
En annan artikel av Ute Auhagen-Staphanos i Mellanrummet nr 16 (2007) belyser de
förföreställningar som föräldrar kan ha i samband med svårigheter med
konception. Hon arbetar som psykoterapeut med kvinnor som befruktas genom
IVF-behandlingar.
Att tidiga föreställningar präglar de kommande anknytningsmönstren är
självklart, men borde beaktas mer i många sammanhang.
”Attachment and bonding” – Anknytning och bindning
Alla däggdjur föds med anknytningsbeteenden. Hos en del är detta sämre
utvecklat, och bland oss människor brukar man i allmänhet hjälpa de nyfödda som
inte själva har denna förmåga. Bland många djurarter blir de utstötta och honans
bondingbeteende upphör, vilket leder till livsutsläckning för ungen. Louise
Emanuel, som arbetar med spädbarnsobservationer och terapier med föräldrar och
barn tillsammans, har skrivit en intressant artikel som illustrera detta,
länkat till terapeutisk verksamhet vid Tavistock Clinics Under Five Service
(2006).
När man beaktar alla däggdjur skiljer man evolutionärt mellan ”bonding”, dvs.
det som i allmänhet honan i arten utövar gentemot sin unge respektive
”anknytning”, som betecknar den lilla ungens anknytningsbeteende gentemot sin
förälder. Anknytningsbeteenden är alltså något som avkomman uppvisar – det hör
till vår art. Bindningsbeteendet emanerar från den som givit liv till avkomman
eller annan som ersätter denne. När det gäller ”anknytningsbegreppet”, såsom
det används i populärpsykologiska sammanhang, slås dessa fenomen ofta ihop under
en enda rubrik, nämligen ”anknytning”.
Anknytningsbeteenden är olika mellan barn även inom samma syskonskara. En del
barn har starka och tydliga anknytningsbeteenden, andra kan vara mer diffusa
och måste initieras i lagom dos för att de ska aktiveras. Det omvårdnadspersonen
svarar med är ”bindning”. Den kan ses som en process, där den vuxne på en mängd
sätt sörjer för den lilles överlevnad, både i den vardagliga omvårdnaden och
genom att ikläda sig rollen av den som hjälper barnet att möta och tolka sin
omvärld. Detta leder till att avkomman lär sig vissa överlevnadsmönster och på
sikt kan bygga upp egna regleringsfunktioner för ett mer självständigt liv.
Föräldrars förmåga att utveckla en bindning till sina barn varierar och är i
sin tur beroende av deras egna anknytningsmönster, som de utvecklat genom åren.
Oftast är detta något som sker automatiskt och barnet utvecklas väl. Men en del
föräldrar binder sina barn hårt till sig, andra alltför löst, en del är
oförutsägbara eller skrämmande.
En förälders bindningsmönster till olika barn i en syskonskara kan också se
mycket olika ut, något som t.ex. många skönlitterära verk belyser. Det är
kombinationen mellan det enskilda barnet och den enskilde föräldern som kommer
att utgöra grunden till det vi i dag kallar för anknytningsmönster.
Omsorgsförmåga är ett begrepp som ofta används för bedömning i psykosociala
sammanhang av den vuxnes bemötande av barn. Denna förmåga kan beskrivas som det
omvårdnadspersonen ”gör”. Vi möter många barn som har föräldrar med god
omsorgsförmåga, men där anknytning och intersubjektivitet ändå inte utvecklas
som förväntat. Men vad är det då som fallerar i samspelet?
Med senare års teorier om utvecklingspsykologi och tekniskt förfinad
inspelningsteknik kan man numera avläsa hur jämvikt respektive obalans hos
barnet sammanfaller med förälderns sätt att interagera med sitt barn. Detta är
utgångspunkten för begreppet intersubjektivitet. Att vara anknuten är en sak;
att uppfatta och att kunna vara i intersubjektiv kommunikation med andra
människor något annat.
Anknytning – intersubjektivitet
Genom videoinspelningstekniken började man kunna frysa och spela upp
mikroögonblick av samspel mellan föräldrar och barn i ”slow-motion”. Det blev då
visuellt möjligt att följa hur de reella samspelsmönstren utgjordes av små
synkroniserade beteendemönster mellan barnet och den vuxne, något som tidigare
inte uppmärksammats. Dessa studier gjordes i huvudsak i s.k. laboratoriemiljö,
dvs. inte i barnets naturliga vardagssituation. Varför dessa beteenden
synkroniserades hade man då ännu inga tekniska möjligheter att närmare utforska.
Framsteg inom utvecklingspsykologin har löpt parallellt med att man inom
spädbarnsobservationer på psykoanalytisk grund (Esther Bick-metoden som startade
vid Tavistock Clinic i slutet av 1940-talet och har spridits över hela världen)
utvecklat tekniker för att kunna uppfatta hur föräldrar och barn samspelar vid
mycket tidig ålder i babyns liv. Man utgår från konkreta vardagssituationer i
barnets hem och hur babyn reagerar på sin omgivning. En intoning sker från
omvårdnadspersonen – oftast modern – med amplifieringar eller mycket subtila,
små korrigeringar av barnets signaler. Hur förälderns intonade gensvar på babyns
signaler i sin tur påverkar den lilles reaktion, fokuserar man på i denna typ
av observationer och likaså hur samspelssekvenserna mellan de två sedan
utvecklas vidare. Det man tydligt kan se är också alla moment av ”mismatch” –
bristande synkronisering (se nedan) – i vardagligt samspel mellan babyn och
föräldern, dvs. hur myten om den ”perfekta intoningen” istället kan ses som
många små moment av icke-intoning mellan parterna, men hur de två finner sätt
att nå fram till varandra igen. Hur denna förmåga till modifieringar av den
”perfekta intoningen” gestaltar sig, är något man inom neurovetenskapen nu
betonar som ytterst väsentligt för neurontillväxten och t.ex. en av grunderna
för synapsbildning och utvecklande av associationsområden i det späda barnets
hjärna (Gerhardt, 2008; Hart, 2008, 2009).
Under många år har nu anknytningsmönster stått i fokus för forskningen av späda
barn i relation till sina närmaste. Under senare år har dessutom alltfler
rapporter publicerats om intersubjektivitet, det som i psykoanalytisk
litteratur ofta benämns tredimensionalitet, dvs. att en handling från en person
”fäster” på insidan av en annan människa. En människa kan, som vi ovan nämnt,
vara tryggt anknuten, men inte ha förmågan till intersubjektiv kontakt.
Daniel Stern (2004) är en av dem som skiljer på begreppen anknytning och
förmågan att ingå i ett intersubjektivt fält (Hart, 2009). Det är i detta
intersubjektiva fält – mycket likt det Winnicott benämnde ”potential space” –
som det affektiva mötet mellan två personer sker. Intersubjektivitet består av
synkroniserade biorytmer, där barnets nervsystem präglas av det yttre
samspelet, vilket på sikt leder till att det uppstår inre representationer hos
barnet, dvs. inre modeller som är ”självgående”. Det är dessa inre
representationer som bildar utgångspunkten för barnets relaterande i andra
samspelssituationer senare i livet. Susan Hart skriver:
”Omvårdnadsperson och barn förenar sina aktiviteter, och det som sker mellan
dem inträffar bara när just de sammanför sina beteendemönster.” (2009, s.26)
…”Modern måste reagera affektivt på spädbarnets signaler för att de ska kunna
kommunicera med varandra.” (s.28)
Hur denna synkronisering går till på ett fysiologiskt plan beskriver Hart i
sin första bok (2008). Genom intoning kan, framhåller hon:
”omvårdnadspersonens och barnets nervsystem synkroniseras och det uppstå ett
resonansfält där de ömsesidigt påverkar varandras nervsystem. Resonans betyder
att barnets nervsystem möts av en svängningsfrekvens som ligger nära en naturlig
eller medfödd svängningsfrekvens. När en frekvens av extern sinnesstimulering
sammanfaller med organismens inkodade endogena rytmer sker en förstärkning av
ett tillstånd. Emotionell information förstärks således i sammanhang där det
uppstår ömsesidig resonans. De ömsesidigt intonade kommunikationsmönstren stöder
barnets affektmodulering och påverkar dess upplevelse av vad som känns
personligt relevant.” (s.25)
och vidare:
”Forskare menar att inre representationer byggs upp av upprepade små
samspelsmönster som bildas med hjälp av den strukturerade upplevelsen av
själv-i-samklang-med-annan. Man har funnit oscillatorer (svängningsneuron) som
gör det möjligt för oss att synkronisera våra rörelser med andras rörelser. Vi
har uppenbarligen inre klockor inbyggda i olika system som signalerar i bestämd
takt men som kan nollställas av stimuli utifrån, till exempel någon annas
rörelse.” (s.87)
Utifrån detta resonemang menar Hart att denna nollställning gör det möjligt
för våra nervsystem att synkroniseras och förbli synkade med en annan varelses
nervsystem över tid. Det utgör grunden för att vi ska kunna uppleva
”tidsmässiga former i andras handlingar”, och detta kan ses som utgångspunkten
för förmågan att kunna förnimma andras intentioner. Hur denna förmåga att
”förnimma andras intentioner” sedan utvecklas under årens lopp, präglas
självfallet av den inre bild och vokabulär för känslotillstånd som barnet
tillägnar sig i samspel med sina närmaste.
Alla som varit förälskade kan säkert känna igen den synkronisering av två
nervsystem som är så fascinerande! Likaså är uttrycket ”personkemin stämde
inte”, allmänt vedertaget som en beskrivning av att vi människor inte kan tona
in en annan persons sinnesstämning och samspelsmodell.
Det är dessa affektiva möten som också återupprepas i kontakter längre fram i
livet, t.ex. med en terapeut, och kan då modifieras. Det är alltså primärt inte
innehållet i den verbala kommunikationen som får en terapiprocess att gå framåt
utan det affektiva mötet. Gösta Harding, som länge var överläkare vid
Ericastiftelsen, uttryckte förändringspotentialen med orden: ”ingen effekt utan
affekt”. Detta kan också beskrivas som vändpunkter i terapiprocesser (Carlberg,
1999), som alla innefattar emotionellt laddade möten mellan barn och terapeut.
Det är viktigt att även stunder av icke-synkronisering finns, annars skulle vi
inte utvecklas som individer. Dessa ögonblick av dissonans får dock inte bli för
frekvent återkommande eller långt utsträckta i tid för det lilla barnet. Vad som
gör dessa ögonblick viktiga är hur man, i samspelet tar sig ur dem, dvs. hur
”moments-of-reparation” (Tronick, 1989) kan komma till stånd. Detta ger barnet
inre modeller för att uthärda dissonans mellan människor längre fram i livet och
att finna sätt att reglera samspelskontakter.
Prefixet ”an-” i ordet anknytning antyder att det rör sig om en lägesbestämning.
Någon finns på ett visst givet avstånd från någon annat i ”knytandet”. Även
”a”- i begreppet attachment visar på detta fenomen. I kliniska sammanhang kan
man se anknytningen som en process, men ”in”-knytningen i varandra som uttryck
för intersubjektivitet. Denna ”in”-knytning kan ha olika kvaliteter, ibland av
en förälder som är lyhörd, förutsägbar och beredd att ta emot de affektstormar
som dominerar barnet. I andra fall kan ”in”-knytningen utgöras av projektioner
från föräldern som förläggs in i barnet. Det är här som Selma Fraibergs et al.
(1975) begrepp ”The ghosts in the nursery” kommer väl till pass för att förstå
vidden av vad som kan förmedlas in i ett barn.
I en del föräldra-barnkonstellationer uppkommer inte en ”in”-knytning. Det är
snarare en ”an”-knytning, dvs. något som ligger sida vid sida, utan att intoning
och intersubjektivitet kan utvecklas. Frågan är då om ett sådant barn kan få en
trygg anknytning. Detta är fenomen som bl.a. Thomas Ogden (1989) och Donald
Meltzer (1990) beskriver i termer som ”adhesive identification”, en klistrig
kontaktform, ofta innefattande kroppslig närhet till en annan person som
förutsättning för reglering av affekter. Otaliga är de barn och ungdomar vi
mött, som inte kan vara ensamma utan bara kommer till ro vid kroppslig närhet
till någon annan. I detta nummer av Mellanrummet får vi följa två
adoptivföräldrars tappra försök att knyta an – och framför allt att knyta ”in” –
i ett nyanlänt barn, som levt fem år i barnhemsmiljö. För dem blev den ytliga
tillhörigheten inte så svår att hjälpa dottern med, men hur skulle de göra så
att deras flicka kunde uppfatta att hon kom närmare in i denna familj än hos
vem som helst?
Intersubjektivitet kan ses som förmågan att uppfatta att man själv är en
tänkande, kännande varelse och andra är någon annan, med egna tankar och
känslor. Detta är en grundförutsättning för att man ska kunna utveckla förmågan
att samspela med andra, att kunna läsa av andras intentioner, och när man inte
kan det, hitta strategier för att hantera uppkomna situationer. Nästan alla barn
och ungdomar som kommer till behandling för psykiskt lidande, har stora
svårigheter att fungera med andra människor. Många har grava svårigheter med att
uppfatta att andra tänker på ett annat sätt än man själv, varför uppbyggandet av
en apparat för mentalisering blir de första mödosamma terapeutiska insatserna.
Vi möter även situationer med välfungerande anknytningsmönster mellan föräldrar
och barn, men den känslighet och öppenhet som krävs för att ta in barnets
affekttillstånd är bristfällig. För en del föräldrar är detta en markant brist,
hos andra ännu oupptäckta områden, där en ökad förmåga att läsa av sitt barns
affekter kan komma till stånd genom olika former av behandling. ”Theory of mind”
– och framför allt bristen på detta – har länge varit ett populärt begrepp för
att förklara oförmågan att leva sig in i hur andra tänker och känner. Britta
Blomberg skrev (Mellanrummet nr 4) om detta begrepp och att man inte kan ha en
”teori” om ett ”mind” innan man ens har en upplevelse av ett eget och detta
utvecklas alltid i samspelet med andra människor. Detta måste först arbetas med
i en terapeutisk behandling, innan barnet kan föreställa sig en annan människas
”mind”, dvs. en ”theory of mind”.
De flesta föräldrar är angelägna om omsorgen om sina barn. Det är sällan brist
på aktiviteter och stimulans. I de fall detta är problematiskt, kan oftast andra
personer eller instanser i samhället kompensera för det. Problemet är snarare
att man existerar bredvid varandra, men den psykiska tillgängligheten finns
inte närvarande i relationen. Ibland beror detta på en stressande vardag. Men i
många fall är det inte mer tid som behövs, utan att föräldern under kortare
stunder finns emotionellt beredd att tona in barnets sinnesstämning, då barnet
behöver den vuxne för reglering av behov som omsorg, tröst, kontroll. Det är
först när den vuxne kan tona in och matcha, synkronisera, barnets
sinnestillstånd som en reglering och modifiering av affekterna kan ske. Kanske
är det då ”oscillatorerna” – svängningsneuronerna – och spegelneuroner samt
andra intressanta fenomen aktiveras.
Anknytning och ”av-anknytning” – separation
När man funderar över begreppet anknytning kommer naturligt nog dess motsats
också upp. Mellanrummet kommer under 2010 ge ut ett nummer med temat Avslutning
och Separation, då denna centrala aspekt av att vara människa belyses.
Här vill vi endast peka på ett fenomen som många barn idag ställs inför,
nämligen separerade föräldrar och nya partners till dem. Föräldrar väljer att
benämna dessa nya personer på olika sätt. En mamma kallade t.ex. den förste nye
partnern för ”bonuspappa”. Så långt var väl allt väl, men när denne man
plötsligen försvann ur familjen, stod även barnet inför en förlust som inte
benämndes eller hanterades. Det dröjde inte länge förrän en ny man kom in – även
han benämndes bonuspappa. När de kom till behandling hade barnet passerat ett
antal bonuspappor. Ingen av dem hade han kunnat sörja när de lämnade familjen.
Ett annat begrepp för nyanknytning som används är ”plastförälder” – ett
uttryckssätt som sannolikt syftar till att inte göra den ”nye” lika viktig som
den av ”naturligt material”.
Anknytning för barnet är en sak, för föräldern och dennes nya partner något
annat. Hur en förälder väljer att benämna den nye personen, som barnet nu ska
knyta an till, må kanske vara vars och ens ensak, men en större vaksamhet på
barnets upplevelse av den nya anknytningen kan man önska. Det är inte alltid
lätt – men nästan alltid nödvändigt – för en förälder att vara emotionellt tillgänglig även för sitt barns förlust av denne nye person, när den kanske
byts ut av föräldern.
Man tar ofta hänsyn till vuxna ur rättvisesynpunkt, men alltför sällan beaktas
vad det innebär för det enskilda barnet att t.ex. växla boende mellan två f.d.
partners, som nu vägrar att ha något med varandra att göra. Några enkla
generella riktlinjer angående detta kan man nog aldrig skapa. Det handlar
snarare om hur parrelationen gestaltar sig efter separationen. I kliniska
sammanhang måste man ofta bistå föräldrar med att se att rättvisa – ur barnets
synvinkel – inte handlar om att det just nu måste vara exakt lika lång tids
boende hos den ena som den andre föräldern. Ur den unges synvinkel är ofta det
longitudinella perspektivet mer givande, t.ex. att under viss tid i barnets liv
matchar den ena föräldern och dennes livssituation bättre barnets behov. Längre
fram under barnets uppväxtår kan den andre vara den som är den mest lämplige
för det mer permanenta boendet.
För att kunna dela veckorna ”rättvist” mellan föräldrar krävs att de är eniga om
mycket vad gäller barnets vardagstillvaro. Här vill vi betona vikten ur barnets
och ungdomens synvinkel att få ha båda sina världar levande från respektive
förälders hem. Det innebär att för den unge måste hans eller hennes tankar,
upplevelser och känslor om den ena föräldern också få ett utrymme hos den andre.
Den unge måste ha möjlighet till kontakt och minnen av den frånvarande
föräldern. Annars blir det ur barnets synvinkel två helt skilda världar, något
som dessvärre befrämjar en split och brist på länkande i tankeuppbyggande och
oförmåga att utveckla en mer sammanhållen självuppfattning och identitet. Barnet
har t.ex. ett sommar- och jullov, där minnen och upplevelser från den tid man
tillbringat med den ena föräldern måste få följa med in i bytet till den andra
familjens ”tid”.
Man kan inte med självklarhet påstå att en ung människa som vill vara hos den
ena föräldern, och inte har kontakt med den andre, har en trygg anknytning till
den som föredras. Även desorganiserade och ambivalenta anknytningsmönster leder
fram till starka bindningar, som kan emanera ur att den unge inte vågar eller
förmår lämna den ena föräldern. Det kanske är denne som är den sköre eller på
annat sätt har makt över barnet eller tonåringen. I Tor Wennerbergs bok (2010,
in press) kan man läsa mer om den kraft som desorganiserad anknytning kan utöva.
Monica Hedenbro har givit ut en film som belyser hur det kan vara för barn att
leva i skilda världar, eller som filmens titel antyder, ”Barn skall bli hela
människor”.
(Beställningsadress:
monica@hedenbro.se).
Anknytning och triaden
Pappans roll vid anknytningen anses numera som självklar, men i kliniska
sammanhang hör vi ofta hur triaden mor-far-barn fallerar. En del fäder har svårt
att gå in och ta över den tidiga anknytningen förälder-barn i situationer, där
modern inte längre förmår ta hand om sitt barn. För psykiskt och fysiskt mycket
sjuka kvinnor kan det stundtals bli omöjligt att klara omvårdnadssituationen.
Hur kan man hjälpa en pappa att få mandatet att ta över en del av de funktioner
som en mamma inte klarar? Gemensamma samtal med föräldrarna och barnet
närvarande är en modell för detta. Inom spädbarnsverksamheter och BVC/BHV är det
fortfarande oftast mammorna som tar kontakten, och pappornas roll glöms inte
sällan bort av personalen. Man kan inte ta en utsaga från en mamma för givet om
att ”pappan vill inte komma”. Att få alla tre i rummet, se samspelet och kunna
intervenera och försöka finna sätt som underlättar kommunikationen mellan alla i
familjen kan ge stora behandlingseffekter jämfört med att endast lyssna till
mammans berättelse om familjesituationen. För att kunna arbeta med detta krävs
dock en hel del kunskaper om barns normalutveckling och avvikelser från den.
Att sitta med en mamma, pappa och ett deprimerat spädbarn i rummet är ingen lätt
ingång i behandlingsarbetet, speciellt om paret hamnar i bråk sinsemellan.
Många gånger kan pappor avvakta att aktivt gå in och ta över ansvaret för
barnet för att inte göra sin hustru illa eller för att han tror att mamma gör
”rätt” med sitt barn. Det är därför viktigt att träffa både barnets mamma och
pappa för att kunna stödja pappans ibland intuitivt trygga och inkännande sätt
mot barnet tills dess mamman mår bättre. Om vi endast träffar mamma och barn får
vi aldrig möjlighet till detta, inte heller kan vi se på vilket sätt vårt
behandlingsarbete med mor och barn påverkar honom och hans relation till barnet.
Att också få en bild av vilken par- och föräldrarelation barnet lever i är
viktigt för vår förståelse av barnets situation och utveckling.
Anknytning – en förutsättning för att kunna utforska världen
Ett syfte med anknytning hos däggdjuren är att senare kunna gå vidare ut i
världen och utforska den och att förmedla trygga anknytningsmönster till nästa
generation.
Bowlby menade att anknytning är en produkt av evolutionen – där vi människor
således bara är en art bland många däggdjur. Anknytningen är en förutsättning
och utgångspunkt för nästa uppgift för däggdjuret: att utforska sin omvärld.
Alla däggdjur ger sig ut ur anknytningen för nya upptäckter i livet. Här kan man
säga att vi människor delvis skiljer oss från andra djur genom att vi bildar
familjer, stammar, grupper, nationer. Vi söker aktivt nya anknytningsrelationer
också i vårt utforskande och relationer är centralt för oss människor, även
utanför den närmaste familjen.
De två systemen, anknytning och utforskande, är således två medfödda drivkrafter
hos människan.
Om en ung person uppfattar att den inte kan/törs/får lämna den ena föräldern
eller om denne inte kan vara en ”secure base” att utgå ifrån, blir avstampet
fördröjt eller förhindrat. Speciellt för ungdomar, som står inför separation och
frigörelse är detta centralt. Vid deras separation och frigörelse aktiveras
föräldrarnas egna bindningsmönster på nytt.
Anknytning – det är att fästa sig vid någon
Vi avslutar diskussionen mellan Mellanrummets redaktionsmedlemmar och Monica
Hedenbro med några tankar om hur man beaktar anknytningsbehov i våra
samhälleliga institutioner.
Om anknytningsmönster är något som utvecklas till dem vi är beroende av, så
utgör förskola och skola en central plats för alla barn där dessa iscensätts.
Inom förskolan ska barn knyta an både till nya vuxna och till en grupp av andra
jämnåriga, med mer eller mindre förutsägbara beteenden. Att inskolningen kräver
att en vuxen person finns nära barnet är väl en självklarhet för många. Någon
måste börja med att känna igen barnets reaktionsmönster och kunna reglera dem,
all personal kan inte nå fram samtidigt till det nyinskrivna barnet. Men i
förskolans vardag ser det inte alltid ut så.
Man kan se hur tryggt anknutna barn tidigt börjar söka sig och relatera till
andra barn. Men återigen vill vi påpeka att anknytningssystemet i vår
däggdjurshjärna – må vara av den högre ordningen i naturen – först måste vara
aktiverat innan utforskandet kan börja. Detta är inte att förväxla med det som
tillsynes kan se ut som utforskande, men snarare är ett oroligt irrande runt i
olika aktiviteter utan fokus. För barn med koncentrationssvårigheter blir
anknytningsrelationen det primära för personalen att arbeta med – först när den
finns, kan ett upptäckande bli aktuellt. Vi har tidigare i Mellanrummet
beskrivit detta som att ett barn först måste ha en ”position”, dvs. en trygg bas
att utgå ifrån, innan det kan börja upptäcka och utforska ”prepositioner”, dvs.
hur saker och ting förhåller sig till varandra (Blomberg, 2004). Och allra
svårast är att utforska hur människor förhåller sig till varandra och att
uppfatta intersubjektiva tillstånd!
Alla barn och ungdomar – liksom alla som hamnar i beroendesituationer – behöver
andra människor som står dem nära. Vissa förskolor och skolor har anammat en
modell som utgår från att man ska bryta upp band som börjar formas mellan barn.
Detta kan vara av godo om bindningen är destruktiv, men är det trygga band, som
gör att alla parter kan upptäcka omvärlden utan att komma i clinch med andra, så
är det snarare destruktivt att bryta upp något som står under utveckling. Det är
att stävja utvecklingsprocesser av samspelsförmågor!
En viktig aspekt av att beakta barns psykiska utveckling i arbetet på förskolan
är att bistå dem vid separationer. Att stimulera till nyskapande, glädje, titta
framåt, byte av aktivitet är inte allt som ska förmedlas från de vuxna
omvårdnadspersonerna på ”dagis”. För många familjer är förskolan fortfarande
ett ”dagis”, där föräldrar lämnar sina barn, inte för att de ska gå i ”skolan”
och lära sig något nytt, utan för att de ska vistas någonstans i en trygg miljö
under dagen och få stöd i sin utveckling att bli en människa genom att vara i
relationer med andra. Detta ”någonstans” måste därför också innehålla stunder av
molokenhet, av ilska, sorg och andra affekter som barnen ännu är för små för att
reglera på egen hand. De vuxna behöver gå in för att trösta, men inte alltid
avleda. De behöver hjälpa barnet att tona in känslolägen, utforska dem
tillräckligt länge, så att den på något sätt blir meningsbärande för barnet. Det
är enda sättet för ett barn att på sikt kunna internalisera nya
lösningsmodeller, där det känner igen sina känslor, kan namnge dem och därmed
också förhålla sig till dem. Att stanna i sorgsenheten en stund är inte farligt.
Många barn skulle behöva hjälp att visualisera var de frånvarande föräldrarna
finns, t.ex. hur det ser ut på jobben, och vad mamma och pappa kan tänkas göra
just nu. Detta är ett mycket enkelt exempel på begynnande mentalisering, som
personal kan bistå barnet med. Det är nödvändigt för att de unga ska kunna skapa
sig egna inre bilder att hålla fast vid, när man är lämnad och känner sig
övergiven. Att som vuxen visa att man står ut med barnets gråt efter mamma eller
pappa som just lämnat sitt barn på dagis är viktigt. Dagispersonalen blir
viktiga anknytningspersoner, vare sig de vill det eller inte! Och utformningen
av hur barnens anknytningsbeteenden blir till bestående anknytningsmönster är
förskolepersonalen mycket delaktiga i.
För personer med olika former av
funktionshinder, som gör dem beroende av andra
för sin överlevnad, kommer frågor kring anknytning, och motpolen
självständighet, alltid att vara centrala. Vi har i olika sammanhang mött
funktionshindrade föräldrar som fått hjälp av samhälleliga instanser. Det är
inte helt ovanligt att den som ska vara patientens ”förlängda arm” inte stannar
vid den insatsen. Om det finns små barn i en familj, kan man se hur personalen
ibland tar över omvårdnaden, istället för att vara den funktionshindrade
föräldern behjälplig, så att denne kan få sköta uppbyggnaden av
anknytningsmönstren. Det är vanligt att personalen själv inte ens tänkt på
detta och behovet av reflekterande utrymme – handledning eller i annan form –
blir tydligt för att de ska kunna se sin egen roll. Det är en stor skillnad på
”hjälp” och ”hjälp-till-självhjälp”.
Detta är en stor fråga i många människovårdande yrken och i skolsammanhang. Att
hjälpa personal att se att de gör en stor insats, även när man bistår den
behövande, dvs. är hjälp-till-självhjälp, är en uppgift som inte är helt enkel.
I utvecklingspsykologiska termer skulle vi säga att patienten, barnet, eleven
osv. ännu inte internaliserat – eller p.g.a. funktionshindret inte kan
internalisera – handlingen som ska utföras. Att vara behjälplig, så att den
hjälpbehövande kan utföra en uppgift, är inte samma sak som att göra det åt
denne, men man är nödvändig som en förlängning av den del som saknas.
Anknytning i samband med
samhällsplaceringar av barn och unga är en stor fråga,
som alltför sällan berörs i den allmänna debatten. Professionella familjehem,
som tar emot många barn, är sannolikt oändligt mycket bättre än ett barnhem. Men
omdöpningen av ”fosterhem” till ”familjehem”, med en ”familjefar, familjemor
och familjesyskon”, riskerar att bara bli fina ord om inte den emotionella
bindningen och anknytningen kommer till stånd. Var finns ”familjen” i detta?
Oavsett hur man benämner de hem som tar emot barn och ungdomar, så måste den
unges känslomässiga anknytningsbehov beaktas. I detta nummer av Mellanrummet
finns mer att läsa om detta i en intervju med två familjehemskonsulenter inom
familjehemsvården.
Ett missförstånd som ofta kommer fram i kontakter med BUP-organisationer är
behovet av psykoterapi för en del unga som familjehemsplaceras. Man kan då få
höra att ”han måste knyta an först innan en behandling kan börja”. Om man med
det menar att anknytningen måste ske först, innan bearbetningen av preverbala
trauman kan ske, så får man nog vänta länge! Vad som istället sker är att den
unge, som inte har andra anknytningsmönster än de mer patologiska att ta till,
kommer att iscensätta dessa i nästa anknyningssituation, dvs. i familjehemmet.
En plats där barnet kan börja förlägga en del av de destruktiva mönster som
redan är internaliserade behövs. Detta är ofta terapirummet tillsammans med
terapeuten. Genom att en ung person får möjligheten att rent konkret lägga sin
mer negativa självbild och sitt agerande hos någon, kan förutsättningar för en
anknytningsprocess i familjehemmet skapas (G. Broberg, 2008). Det är alltså en
aktiv split som man som behandlare erbjuder barnet – de tidigare mönstren kan
allteftersom terapin fortgår förläggas i terapirummet med terapeuten, och den
aktuella nyanknytningen får ta form i det nya familjehemmet. Man kan inte trolla
bort ett barns tidigare anknytningsmönster. De försvinner inte bara för att man
flyttar till en annan familj. Det är ett stort arbete, som kräver att någon
förmår ta emot och adressera dessa internaliserade anknytningsmönster – dvs. en
person utanför familjehemmet. Att knyta an betyder att man får möjligheter att
lära sig anknytningsbeteenden som sörjer för att man kan vara nära andra
människor och sedan gå tryggt iväg ut i världen i möten med andra människor. De
barn som inte har fått denna möjlighet tidigt i livet, utan tvärtom lärt sig
andra desorganiserade anknytningsbeteenden, måste få chansen att utveckla nya
konstruktiva anknytningsbeteenden. De kan på sikt internaliseras till mer
adaptiva mönster för anknytning.
Men någonstans, och tillsammans med någon annan människa – t.ex. en terapeut –
måste det finns utrymme att iscensätta även de mycket starka inlärda mönstren
som den unge tidigare haft. Det är i detta forum som de kan hanteras och
förändras. Annars kommer de att ligga som enklaver och explodera i olika
situationer, t.ex. i relationer i skolsammanhang, där den unge ”straffar ut
sig”. Idag får många barn med denna bakgrund endast en neuropsykiatrisk diagnos
och ingen terapeutisk behandling. När man arbetar som handledare åt personal och
familjehemsföräldrar får man höra om den plåga, som barnen bär med sig i livet
och som ingen tar tag i. Att familjehemmet ska kunna härbärgera och arbeta även
med detta är inte rimligt, något som så tydligt beskrivs av fostermamman Kathy
Glass i boken ”Skadad” (2008) recenserad i detta nummer av Mellanrummet.
Inom
vuxenpsykiatrin har många sociala arenor aktivt tagits bort. Detta är inte
alltid av ekonomiska besparingsskäl. Ibland kan man läsa om ”den nya
psykiatrins” framfart att mediciner och enstaka samtal på sjukhusen ska ersätta
olika former av dagbehandling som tidigare funnits. Det beskrivs som en
förbättring. Även om farmaka kan underlätta för många, kan man ju inte glömma
bort att vi tillhör den relationssökande människoarten. Och – inte minst – att
vi människor har nytta och glädje av varandra för vår egen affektreglering. Den
nedrustning av öppna dagverksamheter som nu pågår går således stick i stäv mot
den kunskap som finns om vad som behövs för att en människa ska kunna reglera
affekter.
I åldringsvården finns på vissa platser en uttalad policy att personalen som går
hem till den gamle ska bytas ut – det är inte bara en fråga om personalbrist.
Den uttalade idén bakom detta är att den gamle inte ska få möjligheten att fästa
sig vid någon speciell person. Man gör det med motiveringen att det kan bli
ekonomiskt trassel, om den gamle blir beroende av någon och väljer, eller inte
kan ansvara för sina handlingar eller på annat sätt ser sig tvingad, att
testamentera något till en viss personal. Minst lika ofta hör man att det är för
personalens skull – ”annars kan de bli för fästade vid den gamle och då är det
så sorgligt när dom dör”, som en biståndshandläggare uttryckte det. Om modellen
är att man inte ska bli beroende, inte ska vara anknuten – hur kan då detta
påverka den gamles kroppsliga och mentala tillstånd? Man avhänder sig på så sätt
tanken att vi faktiskt är relationsberoende däggdjursvarelser livet igenom och
att vi som art behöver andra levande varelser för att reglera våra affekter.
När man åldras aktiveras på nytt gamla anknytningsmönster, något som Mary Target
berör i intervjun med henne i detta nummer. Det är i dessa stunder som andra
intonande och emotionellt tillgängliga personer behövs för de vardagliga
omvårdnadshandlingarna. Oro och oförutsägbarhet är livstillstånd som styr många
dementas vardag. Det är just då som anknytningen till andra människor blir
avgörande och inte mer medicin för oron, innan man prövat alternativ mänsklig
kontakt.
En metod som används i utbildning av psykoterapeuter är de av Esther Bick
inspirerade, ovan beskrivna, spädbarnobservationerna. De ger kunskap på många
plan, inte minst för att hjälpa behandlare att bli mer uppmärksamma på preverbal
kommunikation. Vad som kanske inte är lika välbekant är att denna
observationsteknik tillämpas även inom åldringsvården – dock inte, oss
veterligen, ännu i Sverige. Två intressanta artiklar (Ng, 2009; McKenzie-Smith,
2009) visar på vikten av att detaljstudera hur anknytningen mellan de gamla på
avdelningarna, respektive den enskilde åldringen och personalen, gestaltar sig.
Man kan se hur andra människor fungerar som regleringsstöd för affekter som
annars hade varit intolerabla för den demente. Men man ser också hur den
dementes tillstånd akut försämras, när den tänkbara regleringsstödjande
personen fallerar i denna uppgift.
Inspirerad av MarteMeo-metoden har filminspelningar av vardagssituationer gjorts
på vårdhem i Sverige, Danmark och Norge, där man tydligt kan se att vissa i
personalen blir viktigare för de gamla och vilka aspekter av samspelet som utgör
stödjande kommunikation. Det vore märkligt om den gamle skulle vara lika ”glad i
alla”. Hade det rört små barn skulle man kallat sådant beteende för distanslöst
och sett det som patologi. På många håll inom åldringsvården – förvisso inte
överallt – kan man istället se att distanslöshet är ett premierat och önskvärt
anknytningsbeteende!
Att anknytningsmönster präglar oss som tillhörande däggdjursarten ända till
våra sista dagar är en självklarhet, men ändå en svindlande tanke.
Till detta nummer om anknytning och psykoterapi har många bidragit med
intressanta artiklar:
Eva Norling, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, arbetar inom BUP i Stockholms
läns landsting, och har länge intresserat sig för samspelsrytmen mellan
föräldrar och barn. Hon belyser detta utifrån musikens och sångens betydelse
för det späda barnets affektreglering och uppbyggande av samspel.
Monica Hedenbro, med. dr. och leg. psykoterapeut, Stockholm, har, förutom att
vara redaktionen behjälplig med hela temanumret, även bidragit med en artikel
om triadens betydelse. Forskare som studerat anknytning har nästan uteslutande
fokuserat på dyadiskt samspel. I artikeln kan man läsa mer om tresamhetens
betydelse för barnets utveckling.
Mary Target, PhD och psykoanalytiker har länge varit verksam vid Anna Freud
Centre i London. Hon har publicerat många artiklar om anknytning och
mentalisering, bl.a. tillsammans med Peter Fonagy. Redaktionen har fått en
intervju med henne, där man kan läsa mer om hennes syn på anknytning och den
förändring av begreppet som är i antågande.
Maria Borg, är verksam inom BUP i Ektorp, Stockholms läns landsting som leg.
psykolog och leg. psykoterapeut. Hennes artikel ger en beskrivning av hur
samspelsutvecklingen mellan föräldrar och deras späda barn påverkar barnets
fortsatta utveckling samt hur man kan arbeta med detta i samspelsbehandling.
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut
Pinita Rodriguez Nyqvist arbetar inom BUPs
mellanvård i Stockholms läns landsting. Hon låter läsaren ta del av tre olika
terapimetoder för att nå dyaden förälder-barn, spädbarnspsykoanalys, MarteMeo
och samspelsbehandling som den urformas inom många BUP-verksamheter.
Inger Kvissberg, leg psykoterapeut, verksam vid en EWA-mottagning inom
Stockholms Läns Landsting, en enhet för föräldrar med beroendeproblematik, samt
i privat familjebehandling, har studerat ögonkontaktens betydelse i den tidiga
interaktionen mellan spädbarnet och dess föräldrar.
Mellanrummets redaktion har fått en intervju med socionom
Anna Saracino
Malmquist och leg. psykolog Camilla Wachtmeister, båda leg. psykoterapeuter. De
är verksamma inom mellanvården vid BUP i Stockholms län och berättar om sitt
arbete med samspelsbehandling.
Suzanne Baruch-Jackson, socionom och leg. psykoterapeut, arbetar på
Psykoterapimottagningen för funktionshindrade barn och ungdomar inom Stockholms
läns BUP. I artikeln får läsaren följa Theraplaybehandlingens teoretiska
bakgrund och praktiska tillämpning med utgångspunkt i förvärvandet av
självreglering hos några barn i terapi.
Anknytningssvårigheter i samband med adoption kan läsaren få en inblick i genom
det samtal som leg. psykolog, leg. psykoterapeut Elisabeth Cleve,
Ericastiftelsen, Stockholm för tillsammans med två adoptivföräldrar som tagit
emot en femårig flicka som växt upp på barnhem i en av de forna Sovjetstaterna.
Marie-Ange Widdershoven-Zervaki, psykolog och
Stelios Christogiorgos, psykiater,
är båda psykoterapeuter och arbetar i Aten vid ett barnsjukhus och i privat
praktik. Båda är också engagerade i handledning och undervisning för blivande
psykoterapeuter i Grekland. I deras artikel berättas om en liten
adoptiv-flickas strävanden i en psykoterapi.
Birgitta Blomgren och
Ingrid Bohm är familjehemskonsulenter i Stockholms stad
och ansvariga för utbildningen av familjehem. May Nilsson har samtalat med dem
kring begreppet anknytning i relation till familjehemsplacerade barn och
familjehem.
Per Wallroth, fil. dr. och psykoanalytiker, arbetar inom MBT-teamet i Huddinge
med mentaliseringsbaserad behandling för unga vuxna. I artikeln visar han hur
begreppen anknytning och mentaliseringsförmåga gör det möjligt att förstå
kliniska tillstånd hos patienter med självskadande beteende.
Som alltid har vi en
litteraturlista för dig som vill läsa mer om temanumrets
ämne och flera recensioner som belyser anknytning och brister i denna så vitala
förutsättning för oss som människor. Två aktuella böcker
om mentalisering
anmäls också.
Rapporter från två intressanta EFPP-evenemang finns med; en från den konferens
om forskning inom barn- och ungdomspsykoterapi som gavs vid Ericastiftelsen
hösten 2008 och den från EFPPs gruppkonferens våren 2009 i Prag.
Redaktionen
Referenser
Aichhorn, A. (1925,
1936). Wayward youth. London: Putnam, 1936. With a forword by
Sigmund Freud.
Ainsworth, M.D.S.,
Blehar, M.C., Waters, E., & Wall, S. (1978). Patterns of attachment:
A psychological study of the strange situation. Hillsdale: N.J.:
Lawrence Earlbaum Associates Inc.
Auhagen-Staphanos, U.
(2007). Analytically accompanied in vitro fertilization – an antidote to
trauma. Mellanrummet, nr 16, 119-136.
Blomberg, B. (2001).
Tid, rum och “the mind” – psykoterapi med barn med autism.
Mellanrummet, nr 4, 62-78.
Bowlby, J. (1969).
Attachment and loss: Vol. 1. New York: Basic Books.
John Bowlby:
Attachment theory across generations. Film av Howard Steele om John
Bowlby.
Trailer videoclip 4:40 2007.
Broberg, G. (2008).
Att göra om eller starta om. Psykoterapeutexamensuppsats, SAPU och
psykologiska institutionen, Umeå universitet.
Carlberg, G. (1999).
Vändpunkter i barnpsykoterapi. Psykoterapeuters erfarenheter av
förändringsprocesser. Pedagogiska institutionen, Stockholms
universitet.
Emanuel, L. (2006). A
slow unfolding – at double speed: reflections on ways of working with
parents and their young children within the Tavistock Clinic’s Under
Five Service. Journal of Child Psychotherapy, 32(1), 66-84.
Erikson, E. (1950).
Childhood and society. New York: Norton.
Freud, A. (1944).
Infants without families: The case for and against residential homes.
New York: International University Press.
Freud, A. (1942). The
need of the small child to be mothered. Lecture to The Nursery
Schools Association in Great Britain.
Fraiberg. S., Edelson,
S. & Shapiro V. (1975) Ghosts in the Nursery: A Psychoanalytic Approach
to the Problems of Impaired Infant-Mother Relationships. Journal of
the Academy of Child Psychiatry, XIV, 387-421.
Gerhardt, S. (2008).
Kärlekens roll – hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna.
Stockholm: Karneval förlag.
Green, A. (1980,1999).
The Dead Mother. I G. Kohon: The Work of André Green. London:
Routledge (New Library of Psychoanalysis)
Hart, S. (2008).
Neuroaffektiv utvecklingspsykologi. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Hart, S. (2009).
Anknytning och samhörighet. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Lidén, A. (2005).
Individualterapi med tre personer i rummet. Mellanrummet, nr 12,
151-172.
McKenzie-Smith, S.
(2009). Observational study of the elderly: an applied study utilizing
Esther Bick's infant observation technique. International Journal of
Infant Observation, 12(1), 107-115.
Meltzer, D. (1994).
Adhesive Identification., I A. Hahn (ed.) Sincerity and Other Works:
The Collected Papers of Donald Meltzer, 335-51. London: Karnac.
Ng, A, (2009). Making
sense of dementia using infant observation techniques: a psychoanalytic
perspective on a neuropathological disease. International Journal of
Infant Observation, 12(1), 83-105.
Ogden, T. (1989) The
Primitive Edge of Experience. London: Jason Aronson.
Ornstein, A. (1976).
Making Contact with the Inner World of the Child – Toward A Theory of
Psychoanalytic Psychotherapy With Children. Comp. Psychiatry, 17(1),
3-36.
Raphael-Leff, J. (1991.
The Mother as Container: Placental Process and Inner Space. Feminism
& Psychology, 1(3), 393-408.
Sandelin Benkö, S.
(2006). Barnet i stormens öga – krigsbarn då (1935-1945) och nu.
Mellanrummet, nr 14, Kris och trauma, 14-25.
Stepansky, P. (1988).
The Memoirs of Margaret Mahler. New York: The Free Press.
Tronick, E. (1989).
Emotions and emotional communication in infants. American
Psychologist, 44(2), 112-119.
Wennerberg, T. (2010 in
press). Vi är våra relationer: Om anknytning, trauma och dissociation.
Stockholm: Natur och Kultur.
Redaktionen
