|
Nr 9. 2003 sid. 6–13
|
|
|
Psykoterapeutisk behandling i grupp kan utformas på olika sätt. De manus vi fått in visar tydligt på skillnaden mellan gruppsykoterapi som allmän metod för att hjälpa barn och ungdomar i deras psykosociala växt, och de grupper som avser att möta patienters behov utifrån specifika frågeställningar. I Sverige har de senare blivit tämligen vanliga såväl inom barn- och ungdomspsykiatrin som i kommunal regi. En grupp representerar en helhet, ett kollektiv, tillgänglig för tankar och emotionell bearbetning. Alla de som deltar i en grupp är individer, men de utgör också en grupp. Man har ett gemensamt område ("space" eller "field", för att använda några av de begrepp som är centrala vid gruppsykoterapi). Terapeuten (för barngrupper är det ofta två behandlare som arbetar tillsammans) blir en "co-thinker" som uttrycker sig själv genom att skapa, upprätthålla och uppmuntra kommunikation i gruppen (Neri, 1998). Terapeutens fokus är alltså inte på den enskilde individen utan på gruppen och de processer som pågår där. Gruppen som en form för lärande är en gammal företeelse. Man vet att Hippokrates, grekisk läkare och läkekonstens fader, bjöd in till grupper för att man skulle lära av varandra om olika sjukdomstillstånd. Det vi idag kallar grupp är som fenomen en uråldrig företeelse. Familj, rote, släkt var grupper av varierande storlek men alltid betecknade med ord som angav plats och funktion i samhällsordningen. Grupp som allmänt begrepp kom under 1900-talet bl.a. för att tydliggöra skillnaden mot begreppet individ. Gruppterapi i modern mening dyker upp strax efter förra sekelskiftet, alltså i början av 1900-talet. Lungläkaren Joseph H. Pratt från Boston samlade sina patienter i grupp. En annan av pionjärerna som använde sig av grupper i sitt arbete var Jacob Moreno, som också är psykodramats konstruktör. Han arbetade t.ex. med prostituerade i grupp så tidigt som 1913. Moreno träffade Sigmund Freud i Wien och beskrev sitt arbetssätt för honom. Han menade att han tog vid där Freud slutade genom att låta sina patienter leva ut sina drömmar. Freuds intresse för grupper rörde sig mer om den stora gruppen – massan eller folkhopen. Han skrev om ledare och folkhopar och om de band som förenade människor i massan. I massan härskar de primitiva krafterna: det omedvetna, det bortträngda och det förnekade. Känslan av ansvar försvinner. Freud intresserade sig för kyrkan och armén och deras betydelse för att hålla massan under kontroll. I uppsatsen Masspykologi och jaganalys (1921; 1995), beskrev Freud prototypen för projektiv identifikation. När detta fenomen uppstår leder det till primitiva sammanblandningar, något som Freud kunde se inträffa i stora grupper. För både kyrkan och armén gäller att gruppens medlemmar, genom delade identifikationer, kan uppehålla en illusion av att vara jämlika och älska varandra. Gruppmedlemmarnas ambivalens finner istället sin lösning genom att fientlighet projiceras på dem som står utanför gruppen – en enkel beskrivning av fenomenet "vi" och "dom" som präglar oss människor i många sammanhang. Freud kom aldrig att intressera sig för gruppterapi som behandlingsmetod. I den nära kretsen kring honom var det Alfred Adler som intresserade sig för grupper utifrån sin övertygelse att människor ständigt påverkar varandra. Han bröt tidigt med Freud och började 1921 tillsammans med medarbetare bedriva kollektiv-terapi vid den barn- och ungdomspsykiatriska mottagning i Wien där han arbetade. Gruppterapin som behandlingsmetod har delvis utvecklats åt olika håll i Europa och i USA. Den grupptradition som utvecklades i USA var delad i den som bedrev psykoanalys i grupp respektive de gruppintresserade psykoanalytiker och socialpsykologer som utvecklade fältteorin. Kurt Lewin är där den mest kände och begreppet gruppdynamik härstammar från honom. Av dem som bedrev psykoanalys i grupp är Samuel R. Slavson kanske den mest kände. Trigant Burrow var en av de psykoanalytiska pionjärer som intresserade sig för grupper och han började experimentera med grupper under 20-talet. Han gjorde sig berömd genom att byta plats med sin analysand genom att själv lägga sig på soffan. Burrow försökte intressera Freud för gruppanalys, och han var den förste som satte ihop orden grupp och analys. I USA spelade också en existentialistisk, humanistisk psykoterapi en stor roll, företrädd av bland andra Rollo May och Carl Rogers. Inom gruppsykoterapin företräds denna inriktning av t.ex. Irvin Yalom som 1970 publicerade en mycket läst bok: The Theory and Practice of Group Psychotherapy. På Northfield Hospital, ett militärsjukhus utanför London, användes under andra världskriget gruppterapi som behandlingsmetod för soldater som skickats hem från sina förband på grund av psykiska reaktioner. På sjukhuset arbetade Wilfred R. Bion och S.H. Foulkes. De var nästan jämnåriga och 40 år yngre än Freud. Bion föddes av brittiska föräldrar i Indien 1897 där han tillbringade sina första år. Han sändes vid åtta års ålder med modern som eskort till England för att fortsätta sin skolgång i internatskola där. Modern lämnade honom i England och reste sedan tillbaka till fadern och systern. Bion återvände aldrig till Indien. Under första världskriget var han befälhavare för en stridsvagn (något han ibland återkommer till i sina skrifter) och efter demobiliseringen började han läsa historia i Oxford. 1924 hade han emellertid hittat sitt stora intresse: psykoanalys. Han gick i analys hos Melanie Klein och räknas till en av centralgestalterna bland dem som utvecklat de kleinianska teorierna. Bion föreställde sig att gruppens förhållande till verkligheten ständigt stördes av dess förhållande till omedvetna fantasier som en parallell process till jagets förhållande till det omedvetna och detet. Det första kvalitén kallade han den arbetande gruppen och den andra kvalitén kallade han grundantagandegruppen. Han utvecklade en teori om grupper och urskiljde tre grundantaganden (basic assumptions) för en grupp. En grupp kan vara en beroendegrupp, en kamp-flyktgrupp eller en par-bildningsgrupp beroende på vilken omedveten föreställning som gruppen präglas av. En grupp kan också pendla mellan dessa olika antaganden. Denna teori används både för att förstå terapeutiska grupper och andra typer av grupper t.ex. arbetsgrupper. På Northfieldsjukhuset studerade Bion grupperna med soldater. Sjukhusledningen tyckte att Bions experiment undergrävde disciplinen och han fick därför lämna sjukhuset. Han kom därefter till Tavistock Clinic där han stannade några år. Sigmund Heinrich Fuchs föddes 1898 i Tyskland och var av judisk börd. Han var utbildad psykoanalytiker och hade gått i analys hos Helene Deutsch, en av förespråkarna under 1920-talets Wien för poliklinisk psykoanalytisk behandling. Fuchs flydde till London under 30-talet och ändrade efter en tid sitt efternamn till det mer engelskklingande namnet Foulkes. Foulkes var den förste som utforskade och beskrev gruppmatrisen. I denna upptäckt var han sannolikt påverkad av sin forskning hos hjärnneurologen Kurt Goldstein och dennes idéer om hur hjärnans celler kommunicerar med varandra som ett komplicerat nätverk. Foulkes skriver i sin bok Group-Analytic Psychotherapy (1975) att gruppanalytisk terapi är en metod för gruppsykoterapi som han tillämpat sedan 40-talet. Den innebär inte individuell psykoanalys av individerna i en grupp utan är en form av psykoterapi som gruppen, ledaren medräknad, ger sig själv. Därav namnet gruppanalytisk psykoterapi. Foulkes såg gruppen som en helhet. Gruppanalysens motsvarighet till analysandens fria associationer i psykoanalysen, är det fritt flytande samtalet i gruppen. I gruppen läggs tyngdpunkten på här-och-nu och de omedelbara reaktionerna gruppmedlemmarna emellan, som alla i gruppen ser och kan översätta. I Sverige fanns ett antal psykoanalytiker som på 1950 och 60-talen intresserade sig för grupper: Nils Haak, Olof Billingberg, Thorsten Sjövall och Kjell Öhrberg. Andra pionjärer var Ted Winther, Gertrud Olsson och Stig Larsson. Under 70-talet växte det fram gruppterapiutbildningar och gruppterapiföreningar i Sverige. De institutioner där gruppsykoterapin först fick sitt fäste var Mentalvårdsbyrån (senare Psykoterapiinstitutet, PI), Barnbyn Skå, Ericastiftelsen och Pedagogiska institutionen vid Stockholms Universitet. Den första svenska doktorsavhandlingen om psykoterapigrupper framlades av Bo Sigrell 1968. Inom den Psykiska Barn- och Ungdomsvården (PBU) i Stockholms läns landsting bedrevs tidigt gruppterapiverksamhet. Först startades barngrupper och senare också mammagrupper. 1954 började Gertrud Olsson sin verksamhet inom PBU. Hon ledde barngrupper och blev handledare och metodutvecklare när de s.k. terapibarnstugorna startade. Inom PBU har sedan många andra terapeuter arbetat med barn-, tonårs- och föräldragrupper och det har under många år funnits miljöterapeutiska verksamheter där kunskap om gruppdynamik och grupprocesser varit viktiga faktorer för ett gott behandlingsresultat. De allra flesta barn kan få hjälp av att gå i gruppterapi och detsamma gäller ungdomar och vuxna. Gruppens stora fördel är mötet med andra människor och möjligheterna för gruppens medlemmar att undersöka sina relationer till andra människor, öka sin självkännedom och utveckla sin sociala förmåga. Även mycket små barn har glädje av att vara tillsammans med andra barn.
I detta nummer av Mellanrummet får vi stifta bekantskap med olika typer av frågeställningar som rör gruppverksamheter för barn, ungdomar och föräldrar. Vi börjar med en intervju med Margareta Walch, leg. psykolog, leg. psykoterapeut samt enhetschef vid Sollentuna BUP. Hon har under många år tillsammans med Sten Lundqvist arbetat med psykoterapigrupper för barn. De två har också skrivit den enda svenska boken om psykoterapigrupper med barn. Faktorer inför etablerandet av en terapigrupp, arbetet i gruppen och med barnens föräldrar beskrivs i intervjun med henne. Görel Hedtjärn, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Kista BUP samt privatpraktiserande, skriver om Gertrud Olsson, en pionjär inom utvecklingen av gruppterapi med barn. Hennes livshistoria och terapeutiska gärning beskrivs med det samtida sociala och politiska skeendet som relief. Leg. psykolog, leg. psykoterapeut Eeva Tolvanen har skrivit en rapport om arbete med grupper med socialt och psykiskt gravt belastade barn vid BUP-kliniken i Eskilstuna. Där får vi en inblick i olika teoretiska inriktningar för psykoterapigrupper. Därifrån berättar också Johan Bogg, förskollärare och blivande psykoterapeut, om sitt arbete som gruppsykoterapeut med barnen. Inger Ekbom, socionom, leg. psykoterapeut och Åsa Landberg, leg. psykolog, arbetar på Mottagning Bågen inom BUP i Stockholm, en verksamhet för barn som bevittnat våld i familjen. De ger en bild av hur förskolebarn kan använda sig av gruppbehandling för att bearbeta trauman. Från Sundsvall berättar familjerättsassistent Berit Johansson i en intervju om arbete i grupp med barn som utsatts för separation mellan föräldrarna. Många barn far mycket illa i samband med föräldrars vårdnadstvister och skilsmässor. Möjligheten att få dela upplevelser med andra i gruppen av ensamhet och lojalitetsslitningen mellan två föräldrar kan göra den smärtsamma upplevelsen mer hanterbar för barnen. Vi får också stifta bekantskap med ett arbete med en grupp för mammor till sexuellt utsatta barn och ungdomar. Pia Litzell Berg och Eva Zachrison, båda socionomer, leg. psykoterapeuter och gruppanalytiker har arbetat med terapigrupper för mammor på BUP-mottagning Vasa, Stockholms läns landsting, en specialmottagning för behandling av barn, ungdomar och deras familjer när misstanke om eller bekräftelse av sexuella övergrepp från någon närstående finns. Överläkare Christina Citron, BUP mottagning Vasa, är barn- och ungdomspsykiater med lång erfarenhet av gruppterapi. I artikeln berättar hon om arbete med gruppsykoterapi under korttidsbehandling för sexuellt utsatta barn i grupp. Maria Stynsberg, leg. psykolog vid Växjö BUP, beskriver sina erfarenheter från att arbeta med gruppterapi för barn och ungdomar som är flyktingar från kriget i forna Jugoslavien och med traumatiska upplevelser från sitt hemland. I artikeln förmedlas hur samtal i grupp och arbete med bildskapande kan hjälpa dessa utsatta barn. Från Rädda Barnen har vi en artikel av leg. psykolog, leg. psykoterapeut Göran Gyllenswärd som belyser hur man kan stödja unga människor i sorg genom gruppverksamhet för barn och ungdomar som mist en nära anhörig på grund av dödsfall. Socialpedagog, leg. psykoterapeut Inger Larsson är verksam vid Psykoterapienheten, Stockholms läns landsting. Hon är också delegat för gruppsektionen inom EFPP. Från henne får vi ta del av hur gruppterapi bedrivs i Sverige och i några andra länder i Europa. Som vanligt har vi också med en litteraturlista inom ämnesområdet. Det har varit svårt att begränsa omfånget på den eftersom många intressanta böcker och artiklar finns som belyser psykoterapi med grupper. Marie Bournonville, leg. psykolog, leg. psykoterapeut från Vimmerby, har deltagit under en studiedag vid det utbildningsinstitut för barn- och ungdomspsykoterapeuter som finns i Edinburgh. Hon skriver om sina intryck av sitt besök på Scottish Institute of Human Relations. I en intervju med överläkare, leg. psykoterapeut Johanna Hermansson och leg. psykolog Berit Pettersson får vi ta del av Spädbarnsteamet i Kalmar, ett projekt där man försökt använda befintlig kunskap i ett utvecklingsarbete med betoning på vikten av samarbete mellan de instanser som finns runt mödrar och spädbarnsfamiljer med särskilda behov. En insändare av Eva Löwstedt, leg. psykolog, psykoanalytiker, Trollhättan, belyser den förändring som skett på många håll inom barn- och ungdomspsykiatrin där betydelsen av samtalet som arbetsverktyg reducerats till oigenkännlighet. Mellanrummets vänförening anordnade i maj ett välbesökt medlemsmöte där psykoterapeuten Paul Barrows, Bristol, berättade om olika typer av interventioner beroende på patientens patologi. Ett referat av hans presentation finns att läsa, likaså ett från EFPP-konferensen i Stockholm juli 2003, liksom ett från IAGP-konferensen i Istanbul. Vidare kan vi bjuda på några intressanta recensioner. Nästa nummer av Mellanrummet har temat Tonår (2): Psykoterapi, Utveckling och Forskning. Där planerar vi att bland annat publicera ytterligare artiklar om gruppsykoterapi och då med fokus på tonåringar. Redaktionen Referenser:Foulkes, S.H. (1979). Gruppsykoanalytisk psykoterapi. Lund: Berglings. Freud, S. (1921; 1995). Masspsykologi och jaganalys. I Bortom Lustprincipen. Stockholm: Natur och Kultur. Neri, C. (1998). Group. International Library of Group Anaysis 8. London: Jessica Kingsley Publishers. Olsson, G. (1952). Gruppedagogik. Examensuppsats. Stockholm: Ericastiftelsen. Sigrell, B. (1968). Group psychotherapy – studies of processes in therapeutic groups. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Yalom, I. (1970). The Theory and Practice of Group Psychotherapy. New York: Basic Books.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
